Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kärlek och rasism har alltid gått hand i hand

Mara Lee.
Foto: Märta Thisner / Albert Bonniers
Valerie Kyeyune Backström.
Foto: OLLE SPORRONG

Mara Lees nya essäsamling utforskar banden mellan rasism och kärlek.
Valerie Kyeyune Backström brottas med en poetisk hybrid med vissa brister. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att recensera en sådan här bok är svårt. Vad ska jag egentligen bedöma: läsupplevelsen som sådan, den språkliga stringensen, eller dess faktiska bidrag sett som forskning, som akademisk konversation?

”Främlingsfigurer”.

Eftersom ”Främlingsfigurer” följer hybridens form, rör sig mellan dikten (som i poesin), litteraturkritik, antirasistisk forskning, måste kanske även denna recension göra det.

Men det är svårt. Varför?

För att språkligt är ”Främlingsfigurer” oantastlig, Mara Lee kan förvandla även tidningsartiklar om rasistiska hatbrott till poesi, hon skriver med en lätthet (inte lätt som i att skriva, men lätt som i klart, som självklart när det väl står formulerat) som gör att boken, trots sitt ämne, inbjuder till att slukas, att läsas i hungriga sjok när hon kryssar mellan nordisk mytologi, sociologi och Ta-Nehisi Coates.

Officiellt ska boken handla om Den Andre, och affekter kopplat till den, till rasism: Lee vill undersöka rasismens koppling till känslor, men inte till hat, den mer accepterade kopplingen, utan till kärlek. 

Barnlöshet, femininitet och kärlek samsas med rasism, exotifiering och white saviorism.

Kan kärlek, och närliggande känslor, ge ytterligare en bild av rasismen? Lee skriver om varufieringen av våra känsloliv; ”en process som i likhet med fetischiseringen i Marx analys av varan fördunklar spåren av dess produktionsförhållanden, dess (ekonomiska och ideologiska) härkomst, dess upprinnelse och dess historia”.

I en skarp passage låter hon närläsa två skönlitterära verk, ”Jasmine” av Bharati Mukherjee och ”The Mare” av Mary Gaitskill, och kopplar de två icke-vita subjektens skönhet som passerkort som hjälper dem ta sig ur rasmaktordningens bottenslam, samtidigt som detta undantag bekräftar alla (de) andras tillhörighet där nere. Hon citerar friskt från texterna, och hon begår den modiga handlingen att låta den vita fostermammans välvilja läsas genom ett komplext raster, där barnlöshet, femininitet och kärlek samsas med rasism, exotifiering och white saviorism

Därigenom avväpnar Lee elegant tanken på att den enskildas lycka på något vis skulle upplösa de verkliga orättvisor marginaliserade grupper utsätts för, utan snarare cementerar den ojämlikheten. Hon skriver fram den historia kärlek och rasism har haft tillsammans, och hur den i stället för att utplåna skillnader kan vara ett viktigt verktyg för att omsätta rasism eller kolonialism i praktiken.

Det kan tyckas som en petitess.

Min stora invändning rör bruket av antirasistiskt tankegods, och den ibland slarviga appliceringen av svart tankegods som en universellt applicerbar för alla icke-vita grupper, och inte en specifik verklighet och tankeproduktion (kring den svarta kroppen) som alla andra icke-vita grupper på olika sätt tar spjärn mot, exempelvis i Lees applicering av adultifikation [den systematik med vilken svarta flickor ofta läses som mycket äldre än de är, reds anm]. 

Det kan tyckas som en petitess, men är i själva verket fundamental för att förstå hur rasism opererar. Ibland märks det också att det mestadels rör sig om omarbetningar av tidigare publicerade texter, inte i stringensen, men i kryssandet mellan olika ämnen.

Ändå välkomnar jag denna hybridform, som lämpar sig till att tänka nytt och friare om länge arbetade frågor. Som visar giltigheten, kanske nödvändigheten i att ge detta, rasismen, flera språk. 



ESSÄ

MARA LEE

Främlingsfigurer

Albert Bonniers, 274 s.



Valerie Kyeyune Backström är författare och medarbetare på Expressens kultursida.




Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=79948&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.