Karl Ove Knausgård har skrivit en mästerlig roman

RECENSION. En ny stjärna lyser på himlen, och de döda lever. Utgångspunkten skulle kunna gälla för en undergång av klassiskt, kristet snitt: Den yttersta dagen är här, domen har fallit och världen ska upphöra. 

Och därför går de döda på gatorna. 

Många – alltför många – har jämfört Karl Ove Knausgårds nya romaner med Stephen King, men det är snarare ett gammalt, religiöst mönster som han plockar upp, förändrar och gör till sitt. ”Morgonstjärnan” från 2020 antydde det inte bara genom att låta den utspela sig över diaboliska 666 sidor, utan också i titeln. Ordet ”morgonstjärnan” har nämligen ett systerord, som refererar till samma himlakropp, men betyder något mörkare, mer illavarslande. 

Den gamle logikern Gottlob Frege brukade prata om de här orden, ”morgonstjärnan” och ”aftonstjärnan”, båda då som namn på planeten Venus, långt innan Knausgård gömde en parallell tvetydighet i sin berättelse om en drös norska liv som under två varma augustidagar konfronterar en ny värld, där döda människor inte dör, en ny stjärna lyser på himlen, och fåglar och krabbor börjar bete sig onaturligt, våldsamt. Skräckslaget. 

Början på alltings slut, eller början på något nytt? 

Aftonstjärna eller morgonstjärna?

Det fick vi inte veta. Blicken låg på den vanliga människan, hon som bara levde sitt vanliga liv, med vanliga bekymmer och besvär. En fest att fixa, en sjuk fru att köra till psyket, en rejäl fylla och lite otrohet. Vardagligaste vardag lagd över en fond av apokalyps. 

Det hade räckt till ett mästerverk. En berättelse om Syverts lilla liv och jobb på en begravningsbyrå.

Nya ”Vargarna från evighetens skog” – i svensk översättning av Staffan Söderblom – tar berättelsen vidare, och ännu djupare ner i den vardagliga vanligheten. Det dröjer 200 sidor av öl och fotboll, familjeliv och brudar, bestyr och ungdom, innan man anar något större än en berättelse om ynglingen Syvert. 

Åttiotal och hårdrock i en mindre norsk stad, en ung man återvänder hem till arbetslösheten från lumpen, en mamma har börjat hosta blod, en kärnkraftsolycka i Tjernobyl, en regeringskris i Norge, en död far som kunde ryska, och lite kärlek. Det hade kunnat vara en roman. 

Ett av Knausgårds huvudtrick i ”Min kamp” var att pynta sina böcker med gevär som aldrig avfyras, tunga detaljer utan större bäring på berättelsens helhet. Det var en stilistisk uppgörelse med en dum självbiografisk logik som ofta – och omedvetet – installerar en förmodern idé om ödet i själva formen, där varenda detalj måste peka framåt, mot en utveckling. I ”Min kamp” fick saker i stället betydelse i sig, för sig. ”Vargarna från evighetens skog” är mer traditionell, flera av gevären som Knausgård hänger upp blir faktiskt avfyrade, men ändå finns en väsentlig del av det stilistiska knepet kvar. 

Han skriver Syverts verklighet som om allting – varje regndroppe, varenda fiskfilé han tillagar – var lika meningsfullt. Lika tungt, lika viktigt, lika avgörande. Det är underbart. Ett sätt att återvinna och bevara den gråa, till synes meningslösa, tid som bara går, och göra sig vaken inför den bråddjupa sanningen i det mest triviala: Att det är allt vi har. 

Livet är litet, och passerar förbi. 

Det hade räckt till ett mästerverk. En berättelse om Syverts lilla liv och jobb på en begravningsbyrå. 

Men efter ett tag kommer det stora och omvälvande. Först i drömmar, sedan i händelser. Knausgård smugglar livsfilosofi i prosan, och låter Syvert upptäcka breven som hans döda far lämnade efter sig. De är på ryska och genom visst krångel får han dem översatta. Det visar sig att han har en halvsyster. Hon är rysk. Det tar typ 400 sidor att nå dit.

Knausgård skrev inte en stökig spänningsroman om en värld i upplösning, som jag hade trott. Han skrev om nåd.

Sedan hamnar vi i samtida Ryssland. Jättemånga sidor och några bifgurer senare får vi veta att den nya huvudrollen Alevtina är Syverts halvsyster, och däremellan har Knausgård gått djupt i hennes liv och demonstrerat hur hon på alla tänkbara sätt är hans motsats. Det är lite övertydligt, men väldigt bra. Aldrig förut har han lyckats skriva en så rund och hel kvinnofigur – jag ställer mig dock frågande till scenen när hon tvättar bort sitt smink efter en dusch – och eftersom hon dessutom är forskare, får hans essäistiska böjelser leka fritt i långa passager om skogens alteritet, trädens liv och biosemiotik (antagligen inspirerade av Peter Wohlleben briljanta ”Trädens hemliga liv” och Jakob Johann von Uexküll). 

Alevtina är alltså biolog och livets representant, Syvert är begravningsentreprenör. En sämre författare hade gjort en stor grej av denna symboliskt tunga, fast enkla, kontrast, men Knausgård dröjer i antydningarna, arbetet med detaljer och erfarenhet. Mötet mellan halvsyskonen är punkten som romanen pekar mot, och om det är försoning eller kollision i görningen vet ingen. Inte de heller. 

Ibland glömmer jag bort att det är fiktion och inte liv jag läser. 

Jag var först ganska skeptisk till ”Morgonstjärnan”, sedan läste jag om den. Knausgård skrev inte en stökig spänningsroman om en värld i upplösning, som jag hade trott. Han skrev om nåd. Om människor som ges möjligheten att bli andra än personerna som livet tvingat dem att vara, på den yttersta av dagar, när en ny stjärna tänds på himlen och de döda går igen. Himlakroppen var inte aftonstjärnan eller morgonstjärnan, det var aftonstjärnan och morgonstjärnan. Slutet och början. 

I ”Vargarna från evighetens skog” befinner sig apokalypsen och fantastiken längre in i bakgrunden. Knausgård koncentrerar sig på det existentiella, vardagen, den ovanliga vanligheten, men förstärker samma vackra fantasi: När vi tvingas att möta det vi inte förstår och känner blir vi annorlunda. Kanske inte bättre, men nya. 

Det är en mästerlig roman, en av hans bästa. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.