Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Karin Berglund/Jag tänker på Linné. Han som såg allt

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

KARIN BERGLUND | Jag tänker på Linné. Han som såg allt | Albert Bonniers förlag

Carl Linnaeus föddes den 13 maj 1707 på Råshults komministerboställe i Småland.
I Sverige firas nu med professionell energi trehundraårsminnet av denna händelse. Men trots böcker och utställningar verkar Linné ha svårt att väcka verkligt medieintresse.
Det kan bero på allmän jubileumsleda. Var det inte något med Mozart, alldeles nyss?
Det kan också bero på figuren Linné. Han är så god och så gullig och så genial med sin lilla blomma i handen att man kanske inte riktigt orkar med honom, en Thomas Di Leva i pudrad peruk.
”Visst måste man älska Linné!” ropar trädgårdsskribenten och fotografen Karin Berglund redan på den andra textsidan i sitt 400-sidiga praktverk om blomsterkungen, Jag tänker på Linné.
Ett utropstecken. Om det ändå varit ett frågetecken. Man bara vill svara ”nej”…Nej, man m å s t e inte älska Linné.
Men Karin Berglunds entusiasm för stort och smått i Linnés liv och trädgårdar bryter ändå successivt ner motståndet. Till sist sitter man där vid middagsbordet och berättar Linnéanekdoter för sina ännu inte omvända anhöriga.
Trogen kärleken till sitt objekt lyckas Berglund göra det troligt att Linnés något mjäkiga image inte är hans eget fel. Han kapades av 1800-talets pr-sugna patriotism och fixerades i rollen som en ”Floras överstepräst som själv var lik blommorna på ängen – oskyldig, älskvärd och konstlös.”
 
Karin Berglund
använder ordet ”helgonförklaring” och framhäver att kulten gick in i en kulminationsfas i samband med 200-årsjubileet 1907, vilket småningom fick kåsören Hasse Z att förklara att han nu var rätt trött på tre saker: ”Den glada änkan, herr Linné och Barnens dag.”
Har dagens svenska medier ärvt Hasse Z:s gäspningar? Egentligen borde blomsterhagarnas helgon vara som gjord för en tid och ett land som förlorat tron på det mesta utom kanske just naturen. Sverige borde just nu gå i jubileumsfeber.
Men kanske finns det bara plats för en enda tjuren Ferdinand under korkeken?  Kanske kräver den samtida mediedramaturgin att alla andra helgon med ambition att bli folkkära ska ha blomsterkransen en smula på sniskan och ett eller annat ruttet äpple i korgen.
Det har Linné. Karin Berglund försummar inte att påpeka att Linnébilden har förskjutits och förändrats sedan Hasse Z:s tid. Dagens Linné ska vara ”mycket mer spännande och komplicerad” med ”dunkla och disharmoniska inslag i sitt väsen”.
Det låter sig sägas. Men Berglunds fascination för den åldrande bittre och misantropiske Carl von Linné har ingen chans att hävda sig mot hennes förtjusning i den unge sinnlige och livsbejakande Carl Linnaeus, så som denne ter sig på Johan Henric Scheffels porträtt från 1739. Den unge naturforskaren är bara 32 år men redan ett vetenskapligt världsnamn tack vare sitt sexualsystem, Systema Naturae. Nu har han efter några år utomlands återvänt till Sverige och gift sig med den välbärgade läkardottern Sara Lisa Moraea. Kostymen är lysande röd och västen är uppknäppt. ”Det ser ut som om han just stigit upp ur bröllopssängen och bara hastigt knäppt igen om sig”, skriver Karin Berglund.
Så ser den Linné ut som om våren inte har tid att vara sjuk och dyster för ”Flora kommer strykande med hela sin sköna armé och jag måste mönstra henne ”

Det är denne
Linné Berglund lyfter fram - snarare än den Linné som med en grimas kallar människorna ”härliga djur” som är ”hitkomne av guttula spumantis libidines in loco obscoentissimo (av en skummande lidelses droppe på en vidrig plats)”.
Man kan kanske inte klandra henne för det. I takt med att jag bläddrar mig längre och längre in i hennes bok blir jag mer och mer fascinerad av Linné, en tredje Linné, varken den mildögde världsfrånvände blomsterkungen eller den svartsynte världsföraktande tisteltuggaren.
Den Linné som växer fram ur Karin Berglunds kalejdoskopiska texter – läsefrukter, miniessäer, kulturhistoriska utvikningar, biografiska anekdoter, kortreportage - är bokstavligen en världsman, en man som älskar världen i alla dess sinnliga framträdelseformer och tar för givet att han är född inte bara för att odla sin trädgård utan också för att njuta dess frukter.
Den Linnébilden förstärks och fördjupas av den påkostade bokens oräkneliga illustrationer – inte minst de läckra planscherna från 1600- och 1700-talet: blommor och grönsaker, frukter och djur , världen i all sin sakliga skönhet.
Carl Linnaeus är på ett självklart sätt besatt av att adla skönheten till nytta. En ganska typisk, om än ovanligt genial, 1700-talsintellektuell, inbillar jag mig.  Full av merkantilistisk nit, det vill säga besjälad av den ekonomiska teori som sa att ett lands rikedomar redan finns inom dess gränser, det gäller bara att hitta dem och utvinna dem på effektivaste sätt – reste han riket runt och såg överallt möjligheter och projekt och saker som borde åtgärdas. Inget var för stort, inget för litet. Varför byta svenskt silver mot utländsk fläder när vi skulle kunna koka vår egen saft?
En man med ett så passionerat förhållande till nyttan har naturligtvis också ett varmt och vänskapligt förhållande till egennyttan.
Linné är en oskuldsfull karriärist som med skarpt väderkorn hela livet nosar sig fram till just de mentorer och mecenater som kan vara honom till störst nytta. Också vid det svenska hovet gör han sig populär, ja närmast oumbärlig. 1761 adlas han och blir Carl von Linné.

Det förvånar en inte att Linné som ung man gjorde sig skyldig till reseräkningsfusk. Karin Berglund påminner om att poeten Sten Selander 1947, i en uppsats i Svenska Linnésällskapets årsskrift, avslöjade att den 25-årige studenten Linné i den reseberättelse han lämnade till sina uppdragsgivare efter expeditionen till Lappland påstod sig ha gått 80 mil på fyra dagar. Han behövde uppenbarligen milpengarna
Selander, som själv var en erfaren fjällvandrare, kunde också visa att Linné helt säkert hade skarvat samman strapatser och ”svettningar”.  
Inte heller det förvånar. Linné var, anar man, trots allt först och främst diktare – en namngivare, en råpoet, en primärpoet med naturen som skrivhäfte.