Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Käre Jan, är det inte dags att begrava yxorna?

Jan Guillou.Foto: Anna-Lena Ahlstrom
”Slutet på historien”.
Victor Malm.Foto: IZABELLE NORDFJELL

”Slutet på historien” är den avslutande delen i Jan Guillous romanserie om 1900-talet. 

Victor Malm applåderar hans säregna projekt och räcker ut en försoningens hand.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Då var det här. Slutet på Jan Guillous långa bana. Eller ja, det vet jag egentligen inte, men samtidigt som SVT sänder en livssammanfattande dokumentär om herren, publiceras den sista delen i hans folkbildande romanserie ”Det stora århundradet”. Det ser ut som ett livsverk färdigställs, en räkenskap avläggs, ett slags slutsats om en stor svensk presenteras för nationen. 

”Slutet på historien” är en väl vald titel, värdig den överlägsne Guillou. Nu går han, och familjen Lauritzen, i mål. Och naturligtvis – jag kommer inte på ett annat ord – inleds den med att en gammal nazist för ordet. 

Han är tillbaka i Sverige efter många decenniers flykt från rättvisan i Argentina. Döden närmar sig, och han har affärer att klara upp. Med gillande öga ser han ett land som är på väg att förändras. Det är nu äntligen 1990-tal. Dårarna i Ny demokrati har valts in i riksdagen, de bruna grobianerna i Sverigedemokraterna börjar göra tidningsrubriker från gatorna, Lasermannen härjar. Även om liberala spågummor hävdar att historien nått sitt slut rör sig framtiden i skuggorna. Men hans ärende har inte med den att göra. 

Det är lika tramsigt som effektivt.

Harald Lauritzen heter den åldrade nazisten, relativt nära släkting till romanens hjälte Eric Letang, superadvokat, vänsterkämpe och Guillous litterära alterego. Och med sig till Sverige har han ett lukrativt förslag. Han kan nämligen bevisa att den förmögna familjen Lauritzen var ägare till attraktiva kvarter i Berlin och Dresden fram till andra världskrigets slut, vilket nu kan generera dem en ansenlig summa pengar, ett slags skadestånd som det nya Tyskland har reglerat i lag. Familjen gläds åt beskedet. De bryr sig inte så mycket om onkelns nazism, den stör förstås, men pengar talar pengars, inte ideologiers, språk. Miljarderna hägrar. Eric Letang inleder en process. 

Denna helt ointressanta, för att inte säga menlösa, historia är romanens kärna. Runt den händer mer spännande grejer, särskilt på detaljnivå, där har Guillou en blick som är få förunnad: folkbildare är nästan alltid journalister, de vet att en särskild sanning om världen och tiden kan gömma sig i en biff à la Lindström med frysta grönlandsräkor till förrätt. 

Och precis som tidigare i serien lever romanfigurerna, framför allt vänsterjuristen Eric Letang och hans socialdemokratiska fru Katarina, storartade liv, inskjutna i allt som är omvälvande. Deras vardag är borgerliga besvär – fint vin, dyr mat, fräcka resor – och storpolitik. Ena stunden sitter man i soffan med en vit bordeaux och kollar ishockey (sönerna är NHL-proffs), nästa går man ut i biblioteket, slår upp en röd bourgogne och organiserar en kupp mot den där förbannade högersossen Mona Sahlin

Mona Sahlin och Göran Persson på presskonferens 1998.Foto: ROGER TURESSON

Det är lika tramsigt som effektivt. Genom sina storslagna protagonister berättar Guillou om smått och stort, vardagen och världen, juridiska skandaler och ekonomiska kriser, i enlighet med vad som är romanseriens egentliga syfte: en stor, socialistisk genomlysning av 1900-talets historia, med några självförhärligande förvrängningar, berättad på ett sätt som lurar människor som aldrig annars skulle läsa en roman att hänga fast vid vartenda ord. Ett sådant projekt ska inte underskattas, även om det är undergestaltat och schablonbemängt. Guillou vet vad han gör: ”Slutet på historien” handlar förstås främst om socialdemokratins död. 

Inte bara parlamentariskt, när Göran Persson och Mona Sahlin får makten över partiet, utan också moraliskt, andligt. Nazistonkeln Haralds lukrativa försoningsgest är Guillous inte särskilt subtila sätt att visa hur kapitalets logik slutgiltigt trumfar både etik och politik. En ny epok tar sin början, och nittonhundratalets stora utopiska projekt – den solidariska medmänsklighet som Guillous hjältar representerar – läggs i jorden. Nu väntar något mörkare. 

Vi börjar om igen. Vi ger oss inte.

Och även om jag skriver det här som representant för romanseriens verkliga antagonist – Expressen, ”den mest avskyvärda av landets tidningar”, något man inte ens kan hålla i utan att skita ner sig, romanfigurernas största plåga, långt ondskefullare än den jämförelsevis djupt mänskliga nazisten Harald – vill jag prisa Guillou. 

Hans romanserie är ett slags politik för folket, ett helt, nästan totalt sätt att se på världen och bedöma den. Kommunikation, ideologi, underhållning; litteratur som vägrar vara fin, fin och fransk, för att använda Guillous terminologi, men utan att därmed göra avkall på ambitioner och pretentioner. Och just därför blir ”Det stora århundradet” ett betydelsefullt och säreget tillskott till den svenska litteraturen. Det menar jag som rejält beröm. 

Så käre Jan, jag vet att jag skriver det här från fiendeland, men ändå. Ska vi inte ta och begrava yxorna? Det är ju över nu, det hela. Historien är slut. Vi tar en öl och låter gamla trätor dö. Vi börjar om igen. Vi ger oss inte. 

 

ROMAN

JAN GUILLOU

Slutet på historien

Piratförlaget, 492 s.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.