Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kanske är det bara i poesin som ålderdomen får plats

Lennart Sjögren.Foto: MATTIAS JOHANSSON / ALBERT BONNIERS FÖRLAG
”I grenverket”.
Hanna Nordenhök.Foto: OLLE SPORRONG

I över sju decennier har Lennart Sjögren varit verksam som författare. Hanna Nordenhök tycker om hans nya diktsamling ”I grenverket”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LYRIK. Hur får ålderdomen plats i en skenande tid som vår? Kanske bara i poesin, tänker jag när jag läser Lennart Sjögrens nya dikter. Ålderdomen – som existentiell och språklig undersökning lika mycket som kropp, ansikte, individuell belägenhet. Finns det en större anakronism i dag än den? Det uppkopplade tidevarvets upptända obegränsning mot insnävandets särskilda uppmärksamhet och ”ormlika sorg”.   

”I grenverket” stiger en poesi upp ur sidorna präglade av ett slags atmosfär av sidenmjuk vakenhet, med en blick på världen som bara kan formuleras ur en levd, fördjupad erfarenhet. 

Börjar i extasen

Det är på något vis symptomatiskt att boken börjar i extasen, i uppmaningen att följa den, inte undvika den. Om Sjögrens dikter genom åren (och här har vi att göra med en poet vars skrivande är inne på sitt sjunde decennium) ofta har odlat ett slags lågmäld hänryckning inför naturen, människan, djuren och fenomenen – så är det som om det där speciella skärpedjupet nu blivit än naknare, än mer nödvändigt. 

Den syns i kontemplationen av istappens liv ”i kollisionen mellan köld och hetta”, dess nedstörtning i ett cykliskt utslungande omlopp. Eller i dyningarnas paradoxer mellan döljande och exponering, precis som ”älskande utplånar sig i varandra”. 

Det ofullbordade

Och genom till synes lätta men i själva verket hårt åtskruvade och genomkomponerade bilder kryper främmande gränsvarelser fram i dikten, som en oro, en lockelse, eller en tröst. De rör sig obehindrat mellan människa och djur, förflutenhet och framtid, barndom och ålderdom, hon och han, du och jag – som ett löfte om ett stadium bortom glädje och sorg, bortom ”hettan som inte går att uthärda / och kylan som ingen gått levande ur”.  

Vackrast blir Sjögrens diktion när den låter dikten vara öppen mot det ofullbordade, och inte ger efter för längtan efter det rena. När bilderna tätnar om sina betydelser, och blir skarpa och vindlande som ljusgenomstungna grenverk. 

LYRIK

LENNART SJÖGREN

I grenverket

Albert Bonniers, 48 s.

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Asparna”

I spelaren ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar talar om hur man väcker läslust hos unga med poesi som berör och förstör.