Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kan Erlanders reformism rädda socialdemokratin?

Sveriges forna statsminister Tage Erlander i Harpsund.
Foto: ROLAND JANSSON / DN TT NYHETSBYRÅN
Daniel Suhonen.
Foto: Eva Lindblad/1001bild.se / Verbal/Katalys
Rasmus Fleischer.

Parallellt med regeringskrisen utkommer Daniel Suhonen med en långessä om Tage Erlander.

Rasmus Fleischer letar efter socialdemokratins hopp och framtidsvision i ”Vad hade Erlander gjort?”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det ligger i socialdemokratins väsen att söka sig en politisk ledstjärna från det gyllene 1900-talet. Tre givna toppkandidater finns. Vilken som väljs kan säga en del om det aktuella sossemedvetandet.

Å ena sidan har vi Per Albin Hansson med sin landsfaderlighet: symbolen för nationellt samförstånd i tider av kris. Å andra sidan Olof Palme, mer förknippad med det internationella engagemanget och en familjepolitik för ökad jämställdhet. Båda har länge varit populära att åberopa, inte bara av sossar. Men på senare tid är det i stället Tage Erlander som har hamnat i ropet.

Han fick reformer gjorda. Han vann val efter val. Han förblev statsminister i nästan ett kvartssekel.

Vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar har flera gånger pekat ut Erlander som sin förebild, och även citerat honom i riksdagen just när det var dags att fälla regeringen. Nästan samtidigt utkommer så en pamflett under titeln ”Vad hade Erlander gjort?”. Dess författare Daniel Suhonen är tongivande för Socialdemokraternas vänsterfalang i föreningen Reformisterna.

Varför just Erlander? För att Erlander var ”svensk politiks största vinnarskalle”, svarar Suhonen. Han fick reformer gjorda. Han vann val efter val. Han förblev statsminister i nästan ett kvartssekel. Men det var inte vilken epok som helst. Den ekonomiska tillväxten var under 1950- och 1960-talen exceptionellt hög och stabil, inte bara i Sverige. På grundval av denna kapitalism byggdes den omfördelningspolitik som verkligen ledde till ökad jämlikhet, till längre semester och ett bättre liv för flertalet.

”Det gick åt helvete efter 1980.” Suhonen är lakonisk i sin analys. Det är ett faktum att Sverige sedan dess åter har blivit allt mer ojämlikt. Sverigedemokraterna ”kanaliserar fantomsmärtan efter ett fungerande samhälle som har försvunnit”. Finns då lösningen i att återuppväcka Tage Erlanders reformism?

Suhonen visar sig demonstrativt ointresserad av att koppla den socialdemokratiska guldåldern till de historiska förutsättningar som rådde. Pamflettens budskap är tvärtom att det som gick då, det måste även gå nu. Bara viljan finns. Viljan och organiseringen, i facket (LO) och partiet (SAP). Inte ett ord om andra slags politiska rörelser. Inte heller ett ord om Vänsterpartiets existens, vilket ändå är lite anmärkningsvärt – trots allt får man lov att kalla V för ett socialdemokratiskt parti.

Då åkte heller inte skatteintäkterna raskt vidare till privata skolkoncerner med ägarna registrerade i skatteparadis.

Desto mer passionerat lägger Suhonen ut sin förståelse av reformistisk socialism. En aldrig avslutad strävan efter ökad frihet, en läroprocess, historiens början. ”I den reformistiska traditionen accepteras samhället och marknadsekonomin” skriver Suhonen i en något oklar formulering.

Tage Erlander uttryckte en gång tanken på att skattekvoten är ett slags mått på socialisering: ”Kan vi driva upp den till 60-70-80 procent så blir välfärdssamhället en form av socialism”. Daniel Suhonen återger detta med uppskattning, men är själv mera modest och föreslår att halva bnp ska tas ut i skatt. Inte så värst mycket mer än dagens skattekvot på drygt 40 procent – vad nu sådana siffror säger. Vad som räknas in i bnp har förändrats en hel del sedan Erlanders tid. Då åkte heller inte skatteintäkterna raskt vidare till privata skolkoncerner med ägarna registrerade i skatteparadis.

Oaktat detta så pläderar Suhonen i huvudsak för en skattsedelns socialism. Den bärande principen är att höja skatterna för att finansiera en ständigt större offentlig sektor. Jag är inte övertygad om att den vägen är framkomlig. Inte heller på att det är den väg som Tage Erlander hade valt. 

Kapitalismens allmäntillstånd är betydligt skakigare än på Erlanders tid.

Det finns en liten bok från 1980 där han samtalar om framtiden med Arvid Lagercrantz. Pensionären Erlander talar nu engagerat om vikten av ett mänskligt arbetsliv och att inte låta produktiviteten bli överordnat mål. Kortare arbetstid och ökad fritid såg han som en självklar följd av datorernas intåg. På sitt sätt slog förutsägelsen in, men den tog sig en ojämlik form: permanent massarbetslöshet.

Där är vi i dag. Kapitalismens allmäntillstånd är betydligt skakigare än på Erlanders tid. Därmed även utsikterna för en socialism som helt förlitar sig på att denna kapitalism ska leverera ett välstånd i form av pengar som kan omfördelas. Däri är min främsta invändning mot Suhonens pamflett. Jag saknar även de stora frågorna om arbetets innehåll och mening, om boende och familj. Varför inte fråga sig vad Alva Myrdal hade gjort? Slutligen saknar jag världen utanför Sveriges gränser, som är helt frånvarande i Suhonens pamflett.

Ändå känns dess optimism både uppriktig och befriande. Det är inte rädda människor som förändrar samhället i grunden, skriver Suhonen, utan människor som känner hopp.


SAKPROSA

DANIEL SUHONEN

Vad hade Erlander gjort?

Verbal, 104 s.


Av Rasmus Fleischer

Rasmus Fleischer är forskare i ekonomisk historia och medarbetare på Expressens kultursida. Han har skrivit ett flertal böcker om den digitala utvecklingen, däribland ”Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify” tillsammans med Pelle Snickars (2018).


Om Mellins raseri – i mediepodden ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=86135&country_iso=se

Så stoppas Jimmie Åkesson från ”Sommar”, Lena Mellins ilska mot Nooshi Dadgostar och historien om när Diamant Salihu tog Zlatan till nya höjder. Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.