Kan en fri intellektuell skjutsas i limousine?

RECENSION. Hur kan man på en gång behålla sin självständighet och ändå finna tillhörighet? Problemet löper som en röd tråd genom Alva Dahls biografi över Gunnel Vallquist, ”Slå rot i förvandlingen. Gunnel Vallquists liv och livshållning” – den lite otympliga titeln ställer samma fråga från ett lite annorlunda håll.

Gunnel Vallquist var översättare, främst av Prousts ”På spaning efter den tid som flytt”, författare, essäist, debattör. Och djupt troende, hon konverterar fortfarande ung till katolicismen 1939, och, säger hon som aldrig kunde låta bli att pröva och kritisera, ”den är också drivkraften i min kyrkokritik”. Vallquist kunde bli kontroversiell i sitt katolska sammanhang, ombedd att tona ner sin kritiska hållning. Hon tog med sig nya idéer från den franska vänsterkatolicismen, bejakade det banbrytande Andra Vatikankonciliet, hon såg framför sig kristenheten i en enda kyrka, en enda gemenskap.

Underrubriken skvallrar om Dahls intresse: ”livshållning” är nyckelordet. Ingen fanatism, ingen flummighet. Man kunde tänka sig en alternativ titel för boken: ”Att hålla sig upprätt”.

Men hur gör man det? Återkommande ord i Dahls noggranna, lojala men inte okritiska framställning är sådana som ”jämvikt” och ”balans”. Ensamheten och vänskaperna, gemenskaperna: alla lika viktiga. Men där finns också motsatsparen: Vallquist kallar sig själv ”liberal anarkist” vid mitten av sjuttiotalet – men den hopfogningen är omöjlig. Och då inte bara för att Vallquist intar en alltmer konservativ hållning som språkvårdare.

Kanske kunde Dahl någon gång ställt fler frågor: är Vallquists obegåvning för kroppsarbete en lustig individuell egenskap – eller ett klassmässigt arv?

Jag läser ”Att slå rot i förvandlingen” som en intressant studie i hur ett subjekt konstrueras och tränas: ett modernt kristet subjekt men med förankring, ja, rötter, i en tvåtusenårig tradition, vars början Michel Foucault undersöker i fjärde bandet av ”Sexualitetens historia”, kallat ”Köttets bekännelser”. Subjekt har en dubbel betydelse: det är den som äger rätten att tala, men det är också en rätt som medges bara om man underkastar sig makten, reglerna. Anarkister gör inte det, de tar sig sin rätt ändå.

Dahls biografi visar hur den stökiga tonåringen får ordning på sitt liv genom att iaktta ”efterföljelse i lydnad utan underdånighet”. Det är här frågan om balansen kommer in, jämvikten. Lydnaden är där, genom hela Vallquists kristna liv löper troheten gentemot kyrkan, hur hårt hon än kan kritisera aspekter av den. Att säga ifrån, tala emot, är en del av ”den kyrkliga lydnaden”. Men det gäller att iaktta balansen: självbehärskning, skriver Vallquist, ”ger styrka och frihet” – och dess förutsättning är disciplineringen av kroppen, en disciplinering som kristenheten ägnat sig åt sedan dess begynnelse. Och Vallquist fogar onekligen in sig i en dyster historia när hon föreslår att ungdomen borde disciplineras genom ett år i kloster. 

Att hålla balansen är naturligtvis ett livslångt projekt. Under dryga trettio år har Vallquist ytterligare ett regelverk att hålla sig till: hon blir ledamot av Svenska Akademien 1982. Och hon, som haft återkommande problem att försörja sig, erhåller statlig konstnärslön, hon ges professorstitel av regeringen, hon blir ledamot av Bibelkommissionens styrelse. Ändå kallar Alva Dahl henne en ”fri intellektuell”: det går heller inte ihop. Är man fri när ens uppehälle säkras av staten? Är man fri när man skjutsas i limousiner mellan sammanträdena? Vilken frihet skapar tillhörigheten?

Alva Dahls biografi väcker många frågor utifrån skildringen av ett liv och en livshållning som få intar, och än färre förmår upprätthålla. Kanske kunde Dahl någon gång ställt fler frågor: är Vallquists obegåvning för kroppsarbete en lustig individuell egenskap – eller ett klassmässigt arv? Men Dahl – själv författare, översättare och språkvetare - belönar också läsaren med ett väldigt fint kapitel om Vallquists Proust-översättning, och de val som översättaren ställs inför. Också de präglas av frågan om balansen, om underkastelse under originalet och översättarens frihet att skapa nytt.

Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida. 

Lunch med Montelius - ”Musiker är det vackraste yrket”

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.