Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kan den sanna storyn om ett flyktingöde berättas?

Aleksander Motturi. Foto: Mai Nestor
Maria Edström. Foto: OLLE SPORRONG

Maria Edström läser Aleksander Motturis "Onåbara".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Inte för inte är det Hassan Blasim – irakisk flykting bosatt i Finland, som skrivit den rosade ”Irakisk Kristus” – som citeras på försättsbladet till Aleksander Motturis nya roman ”Onåbara”. Blasim påpekar att alla flyktingar har två berättelser. En för arkiven, för att söka asyl. En annan att ha kvar inne i bröstet, att minnas i största hemlighet.

Och den som tror att den ena är sann och den andra inte – har missat poängen. Såväl Blasim som Motturi frågar sig snarare om den ”sanna” berättelsen om ett flyktingöde kan berättas.

 I "Onåbara" har en ung man, en syrisk flykting från Damaskus just fått sina papper, sin flyktingstatus. Han bor inneboende i Göteborg hos en familj som ”öppnat sina hjärtan”. Han är dokumentärfilmare utbildad i Qatar, men sa på förläggningen att han är lärare i franska för att inte reta upp någon. Han är gay, men tvingades att dela rum med en man som som sa sig vilja mörda homosexuella. Han får veta att svenskar är privata av sig - "men vem är inte det?” 

Mellanösterns gay-kretsar

Lateef är romanens berättarjag, men nämns inte vid namn förrän på bokens sista sidor. Och vem för egentligen ordet? Boken igenom går han och väntar på att den namnlöse Författaren ska träffa honom och skriva hans historia. Men det han helst vill berätta om: det glamorösa och överdådiga livet i Mellanösterns gaykretsar och sin bedövande romantiska kärlekshistoria i Kairo under flykten via Turkiet och Egypten med den uppenbarligen stormrike Kahil som snart ska gifta sig, väcker inte Författarens intresse. 

Nej, denne vill höra om våld och lidande, om stämningarna på flyktingförläggningen, om svensk rasism. Han vill, precis som de flesta svenskar - trots sitt ”svartmuskiga” utseende ”ja såhär ser vi svenskar ut nuförtiden” som Författaren presenterar sig – själv få välja vilken historia han vill få berättad. ”När jag öppnar min mun finns alltid någonting annat som är viktigare att föra på tal” tänker romanjaget.

Exiltillvarons limbo

Motturi gör det aldrig lätt för sig och har med ”Onåbara” skrivit en intrikat och samtidigt rätt förtvivlad roman. Författaren, lätt kalkerad på Motturi själv, är tveksam och våndas under en tid mest inför utgivningen av sin nya utlämnande bok. Och i ett har Författaren rätt: Börjar man väl skriva om någonting förvandlas det. Motturi som skrivit om sin far och sin bror vet allt om skrivandets opålitlighet. 

Även så – Aleksanders Motturis skildring av en exiltillvaros märkliga limbo andas respekt, poesi och trohet mot en närmast trotsigt bejakande önskan att ge en annan, en lycklig, en ”gay” bild av den syriska kroppen än den som ligger massakrerad under rasmassor eller död på en strand.

 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

 

ROMAN

Onåbara

Aleksander Motturi

Norstedts

230 s

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!