Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kalla fakta

POESIPROFIL. Jenny Wrangborg blev med sin debut en av Sveriges mest lästa diktare. Foto: Joakim Mathiasson

Jenny Wrangborg följer upp sin succédebut "Kallskänken" med ett nytt diktverk om att befinna sig längst där nere.

Therese Bohman känner igen sig i varenda rad men håller inte med om synen på arbete.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Kalla fakta

Jenny Wrangborg

"Vad ska vi göra med varandra"

Ordfront, 140s.

Lyrik

Jag blir nästan alltid provocerad av poesi som handlar om arbetarklassen. Det tar bara några rader in i Jenny Wrangborgs "Vad ska vi göra med varandra".

Hennes diktjag sitter på tunnelbanan hem efter jobbet och vill ha musik att stänga ute förnedringen med. Kanske är förnedringen Stockholms tunnelbana en helgkväll, med människor som spyr och beter sig som djur.

Men man kan förstå det som att förnedringen lika mycket är diktjagets livsomständigheter: ett jobb med stämpelklocka i ett restaurangkök, lukt av strömming som satt sig i kläder och hår, en osäker bostadssituation. Det låter inte kul. Men är det förnedrande?

 

Jenny Wrangborgs hyllade debut "Kallskänken" handlade om arbete och arbetsmiljö. "Vad ska vi göra med varandra" tar ett större grepp på den samtida arbetarklassen: de osäkra jobben, den ständiga jakten på en fast bostad i Stockholm. Att varken vara kreditvänlig eller entreprenörssjäl, känslan av att världen är konstruerad för en annan typ av människor, sådana som har det lättare.

Jag har haft jobb av samma slag som i Wrangborgs dikter, jag har bott i samma slags förorter, jag har gjort mina hundår på samma hopplösa andrahandsmarknad i Stockholm.

Det fascinerar mig att Wrangborg och jag dragit så olika slutsatser av så lika erfarenheter. Jag kan relatera till nästan varenda rad i "Vad ska vi göra med varandra", utom där det finns ett de som hålls ansvariga:

"då kunde jag fortfarande titta på dig / och upptäcka något de inte lyckats förstöra", heter det till exempel.

De är de borgerliga politikerna. Sverige och Stockholm har blivit kallt: det är en sliten bild, upprepad lika ofta hos Wrangborg som i till exempel Andres Lokkos samling (vänster)politiska texter som gavs ut i höstas.

Wrangborg beskriver ett Sverige där skattesänkningar känns i axlarna och kärlek ställs mot utförsäljningar. Allt hänger ihop: nedmonteringen av välfärdsstaten och diktjagets krackelerande förhållande. Omslaget är blått och föreställer is.

När min egen tillvaro var som eländigast var regeringen sossar. Det slog mig aldrig att jag skulle kunna hålla dem ansvariga för att mitt liv sög. Jag tänkte aldrig något annat än att det var mitt eget fel. Och att det var upp till mig att göra det annorlunda.

Att resonera så gör mig till en nyttig idiot för högern, har jag blivit upplyst om i vänstersammanhang. Där har jag även blivit kallad osolidarisk av personer vars föräldrar är läkare och advokater. Vänstern har ingen användning för klassresenärens berättelse.

Att göra en klassresa är att göra sig till en svikare i alla läger. I vänsterns ögon sviker man alla de som inte kan lämna de tunga jobben bakom sig. Antyder man att alla inte vill lämna dem sviker man dem igen. Men det här är precis vad som provocerar mig när det ska diktas om arbetarklassen: att det i klasskampens namn är okej att beskriva människors jobb och tillvaro som meningslösa.

Som att det inte skulle kunna komma något gott ur arbete som inte på ett medelklassigt vis innebär att man förverkligar sig själv, som att det skulle besudla hela ens tillvaro och göra den mindre meningsfull än medelklassens.

Det är vad som har provocerat mig med till exempel Johan Jönsons diktning.

Samtidigt som man kan tycka att det är förkastligt att förhållandena i vård och hemtjänst är dåliga, kan man vägra att se det som definitionen av förnedring att jobba där.

"Vad ska vi göra med varandra" marknadsförs som kampdikt som vill förändra världen, men jag har störst glädje av den när jag läser den som ett personligt vittnesmål av en deppig och osäker period i livet. Wrangborgs formuleringar är både knäckande självklara och svindlande vackra. Ibland fångar hon staden Stockholm perfekt, i så stämningsfulla bilder att jag ser dem framför mig som storslagna målningar.

 

Men jag undrar över det vi som finns i texten, som bor i staden och vars talan Wrangborg för. Vilka är det? Vi, med den gemensamma erfarenheten av att stå längst ner på både arbets- och bostadsmarknad?

Jag har också stått där och jag känner inte igen mig.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!