Ännu en modernistisk storsatsning. Ännu en manlig författare som borde ha fått Nobelpriset vid sidan av Musil, Kafka, Joyce och Borges. Och Poe och Wilde om de hade synkat i tid.
Julio Cortázar (1914–84) var lång som en stör, tillika en jätte i verkshöjd som i textmängd. De här tre volymerna på 500–650 sidor styck rymmer inte allt, men de talar svenska och det har rätt mycket av författarskapet tidigare inte gjort. Kanske kommer nu även svenska ungdomar att vallfärda till Cortázars grav i Montparnasse och ställa dit vinglas, cigarretter och metrobiljetter.
Cortázars största roman Hoppa hage från 1963 (i Peter Landelius bragdöversättning från 1989, så sent gavs den ut första gången i Sverige) kan gott bli någon sorts generationsroman även i vår tid. En Jack eller why not Kerouac för intellektuella halvunga kosmopoliter som gängvis och sexuellt hyfsat frigjort önskar diskutera konstens och existensens villkor till elektrisk musik i sunkiga huvudstadslägenheter utan värre lyxkonsumtion än kaffe, tobak och alkohol. Svårt att tänka sig sundare livsstil.
Eller roligare. Med humor! Det är framför allt den som gör Hoppa hage så lättläst, trots det experimentella upplägg som gjort denna (anti-)roman känd som föregångare till våra tiders hyper- och cybertexter.
Det vill säga: första halvan av boken låter sig läsas rakt på och som vanligt, med varning för enstaka hyss av typen crazy stavning, fylltrattstankar, hittepåspråk eller omlottlagda rader som man får läsa varannan av för att få mening. (Meningen är förstås att det inte finns någon, att den måste skapas, liksom sammanhangen och den ”enhet” som argentinaren Oliveira försöker men vet att han inte kan filosofera fram tillsammans med vännerna i Paris.)
Andra halvan består av ”umbärliga” kapitel – fördjupningar, tillägg, distraktioner, variationer, ready-mades – av författaren numrerat korskopplade till hoppsasteg genom och mellan halvorna.
Och kärlek, hel! Oliveira älskar, inte bara köttsligt som han låtsas (och guldögt beskriver), den ”trolska” uruguayanskan Maga. Med sjuk baby och allt. Som dör. Varvid Maga – lite av en Eliza eller Pretty woman, men inte så det stör för mycket – försvinner och Oliveira efter diverse dråpligheter utvisas från Frankrike till hemstaden Buenos Aires.
Där söker han planlöst efter Maga, men mer än så samtalar och gnabbas han med sina vänner Traveler och Tralita i miljöer och situationer som drar mot såväl Chaplin som Cervantes. Läget halvt om halvt hopplöst, i det stora hela. I detaljerna skitkul.
Fast nu är det i novellerna som Julio Cortázars allra största storhet ligger, brukar kännarna framhålla. Här får vi två volymer med drygt 90 stycken, ungefär hälften nyöversatta av Karin Sjöstrand.
Detta är bildningschansen för våra gotiskt anstrukna ungdomar – det finns ett vid sidan av det hårdkokta och absurda ett starkt skräckromantiskt, blixenskt drag i särskilt de tidiga novellerna. Och det är konstigt med noveller, eller med mig eller med Cortázar: när jag i romaner inte vill acceptera ett uns av övernaturlighet, knappt ens en droppe höglitterär surrealism, köper jag vilka knasigheter som helst i den lilla hermetiska, språkligt utsökta textmassa som en bra novell ska utgöra.
Cortázar är också stilistiskt briljant, ständigt och jämt. Det må ”handla” om övergångar och passager och parallellvärldar, om tidens resa genom våra kroppar och själar, men meningarna är så täta och orden glänser så starkt att man knappt märker att och var det händer. Det fantastiska gifter sig med det triviala.
De är porösa, skriver Borges (den förste att trycka en av novellerna, ”Intaget hus”, i en tidskrift han redigerade på 40-talet), de går inte att sammanfatta, då försvinner de. Poff.
Låt mig ändå försöka med en enda: ”Ingen har någon skuld”. En man sätter på sig en tröja ovanpå skjortan med stort besvär. Det killar och sticks. Den är en rysare och försvinner åtminstone inte ur minnet. Paff.