Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Julafton för Bergmanfans – men långt mellan fynden

Ingmar Bergman i december 2000. Foto: JONTE WENTZELL / AP EXPRESSEN PRESSENS BILD
Jens Liljestrand.

Ingmar Bergmans arbetsböcker fortsätter spegla hans liv, drömmar och gränslösa ambitioner in i det sista.

Jens Liljestrand läser ett material som ger ovärderliga ingångar till konstnärskapet men kanske mest tilltalar fackpubliken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. Även för en entusiast är Ingmar Bergmans arbetsböcker, presenterade utan notapparat och med knapphändiga förklaringar, tålamodsprövande läsning. Det är litteratur som inte är avsedd att vara litteratur – och knappast heller att recenseras – , en privat brainstorming där idéer, skisser, drömmar och stolpar trängs med rena dagboksanteckningar.

Jag håller förvisso med Martina Montelius när hon sin recension av "Arbetsboken 1955–1974" i februari under detta jubileumsår skriver om ett genialiskt konstnärskap och en besatthet vid den inre verkligheten – arbetsprocessens framvärkande av scener, gestalter, konflikter.

Men – det är kanske en fråga om temperament – själv blir jag mest otålig av att gräva i nästa fyndlåda i ordningen, "Arbetsboken 1975-2001" och följa den åldrande mästerregissörens kamp med dämonerna. Han är en skimrande stilist men det spretar, kränger och glappar för mycket. Vi får lära oss om ofullbordade projekt som gladporrfilmen (!) "Den förstenade prinsen" 1975 och andlöst följa den tidiga arbetsprocessen med "Fanny och Alexander" 1979 – men från produktionen av detta storverk finns inte en rad bevarat; arbetsböcker saknas för hela perioden 1981-1984.

 

Läs mer – Jens Liljestrand: Ingmar Bergman var en mästerlig stilist 

Biografiska ingångar

Mot slutet av sitt liv blev Bergman alltmer av en prosaförfattare, en utveckling som arbetsböckerna avspeglar, när de ofta antar formen av osmälta prosaskisser som så småningom ska leta sig in i "Laterna magica", "Den goda viljan" och "Enskilda samtal". Här tonar också fram en rörande bild av den åldrade Fårögubben som envist klamrar sig fast vid sitt konstnärskap och ibland tycks klottra i anteckningsboken bara för känslan av att skriva nånting.

I juni 1992 konstaterar han att "Jag sitter här vid skrivbordet så ordentligt. Det viktiga är inte att jag är duktig – det viktiga är att jag skriver – det viktiga är att jag är på plats." Några veckor senare peppar han sig själv att fortsätta: "Låt mig få lov att vara rolig och begåvad åtminstone en gång till i livet."

För forskaren, studenten eller bara Bergmanentusiasten är dessa arbetsböcker naturligtvis en guldgruva, det myllrar av ingångar, lösa trådar, inspiration till tolkningar och mellan varven smått gripande biografiska nyckelhål: "Min lille sonson Lukas som jag inte kände drunknade i går", kan han skriva mitt under arbetet med "Höstsonaten" 1976. "Han var bara fyra år".

Unikt tillträde till drömfabriken

Men för den som inte tillhör den rena fackpubliken kräver detta som framgår en hel del tålamod mellan fynden och fragmenten; ett person- och verkregister hade inte skadat. Vill man njuta av stilisten och memoarförfattaren Bergman rekommenderar jag hellre "Laterna magica" (även den i nyutgåva), ett av 1900-talets främsta svenska prosaverk.

Redaktörerna och förlaget ska dock ha all heder av sin insats. Liksom författaren själv, till vilken man mot slutet av läsningen känner en enorm tacksamhet över dessa arbetsböcker. I datoriseringens och molnets tidevarv kommer vi få klara oss helt utan den här sortens tillträde till konstnärens drömfabrik.

LÄS MER – Martina Montelius om "Arbetsboken 1955-1974" 

SAKPROSA

INGMAR BERGMAN

Arbetsboken 1975-2001

Norstedts, 463 s.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen. Han är aktuell med boken "Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!