Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jonas Modig/Annandagar

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

JONAS MODIG | Annandagar | Norstedts

Att öppna en ny bok är nästan alltid hoppfullt, för varje bok längtar efter att säga något nytt om världen. Men när jag öppnar Jonas Modigs diktsamling Annandagar om sonen Jacobs död i tsunamin, är jag inte hoppfull, bara rädd. Finns det något svårare än att skriva rakt ut om personlig smärta? Jag är rädd att Jonas Modig ska misslyckas, och samtidigt rädd att han ska lyckas. Jag är inte säker på att jag vill veta.
Det behövs trygghet för att kunna följa med Modig in i den värsta av alla otryggheter: den största skräcken som finns, livets brännpunkt av före och efter katastrofen. Och tryggheten finns där, i formen, som håller mig under armarna genom innehållet. Texten bär stenhårt, från början till slut, i korta, klara dikter varvade med mer berättande partier där rytmen är episk och gungande. Rytmen gör Annandagar till en Aniara för den personliga sorgen. 
Det finns fler likheter än de rytmiska med Martinsons Aniara, också känslan av att vara instängd i ett rymdskepp på väg ut i tomma intet: det finns ingen återvändo. Jag kan inte för mitt liv uppfatta Annandagar som en trösterik bok på innehållsplanet, om det inte är just detta som är tröst: någon ställer sig rakt upp och ner och säger att hädanefter heter rymdskeppet sorg och det ska vi leva i.
Annandagar handlar inte om oro, annat än inledningsvis i ”den susande tystnaden som växte till ett dån”: väntan på dödsbeskedet i vardagsrummets iskalla vinterljus. Annandagar är en bok om faktum. När det som inte får hända faktiskt har hänt, när ”Aniara” har slitit sig ur sin bana, hur ska man då överleva?
Jag hade väntat mig mer aggressivitet, raseriet mot världsordningen, mot vågen, åtminstone mot de klantiga myndigheterna, men det här är poesi som har borrat sig djupare än det blinda utagerandet. Poesi som tar till sig i stället för att skjuta ifrån. En pappa som inte blir hjälpt av att den döda kroppen hittas och kanske hellre hade önskat att den uppslukats av havet, som orkar erkänna den förkrossande torftigheten i att forska i detaljer:

”Att ovisshet är värst är inte alltid sant
om vissheten man söker saknar mening,
och ingen visshet kunde återföra dig till livet.”


Men den viktigaste personen i denna bok är inte den döde Jacob, det är den levande. Var finns han nu? Han finns i minnet. Men hur närmar man sig ett minne, när det hela tiden springer i väg? Det är som att tämja ett oroligt skogsdjur: ”…Vänta på mig./ Nu fick du för bråttom,/ sprang iväg för tidigt,/ körsbärsträdets gren/ med vita blom som snöar/ har rört sig, återgått/ till grenverk, silande ett ljus/ tätt av minnen redan nu,/ tätnande till sammanhang och helhet.”
Den lilla lintotten, barnet Jacob i Jonas Modigs minne – är han dödare nu än när sonen var levande vuxen? Vad är människan och vad är bilderna han lämnat efter sig?
Frågan om vad döden gör med framtiden och det förflutna leder alltså in i en ännu viktigare fråga, som angår alla oavsett graden av personliga tragedier: Vad gör livet med det förflutna?