Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Jonas Karlsson / Den perfekte vännen

Foto: Cornelia Nordström

Amanda Svensson läser Jonas Karlssons underfundigt roliga novellsamling Den perfekte vännen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”The owls are not what they seem”. Agent Dale Cooper i David Lynchs Twin peaks beskriver bäst känslan i Jonas Karlssons andra novellsamling, Den perfekte vännen. Novellerna rör sig mellan verklighet och fantasi, ett par av dem rent absurda, såsom den kafkaeska ”Rummet”, eller den Lynch-artade ”Cirkus”. Det är också dessa två mycket långa noveller som naturligt dominerar samlingen.

 I den 115 sidor långa ”Rummet” möter vi Björn, en man med tydliga vanföreställningar och storhetsvansinne. Han har ett något diffust administrativt arbete på en lika diffus myndighet kring vilket hans liv kretsar. En dag på väg till toaletten hittar Björn ett rum. På ytan ett helt vanligt kontorsrum, men det utövar en dragningskraft på Björn som han inte kan motstå. Han börjar smita dit. Snart kommer kollegorna och chefen med påståenden om att han står och stirrar in i väggen i tid och otid. De påstår att rummet inte finns. ”Rummet” är ett tragikomiskt psykologiskt porträtt, en drift med byråkrati och kontorslandskap, men främst en historia om utanförskap.

 Det är de uppfinningsrika historierna som bär, men även språket sitter som en smäck. På många håll underfundigt roligt, på andra bara mjukt och följsamt, sådär naturligt att man inte tänker på det. Minst exalterande är de två första novellerna, titelnovellen ”Den perfekte vännen” och den skolbokstorra ”14 februari”. Den senare känns i sin rena realism totalt malplacerad.

 Annars hänger allting väl samman, om än inte på samma uttalade sätt som i Karlssons första novellsamling Det andra målet, där alla historier vävdes ihop kring Stockholmsrestaurang Gondolen. Helt har Karlsson dock inte kunnat hålla sig ifrån det där stilgreppet – som en liten glimt av fornstora dagar petar han två gånger in karaktären Magnus Gabrielsson, i inledningsnovellen och i den andra långnovellen, ”Cirkus”.


I nämnda novell går huvudpersonen på cirkus med Magnus Gabrielsson. Magnus erbjuder sig som frivillig i ett trolleritrick, försvinner in i en spegel och kommer inte tillbaka. Huvudpersonen påbörjar en jakt på Magnus som leder till mystiska telefonsamtal, en adress som inte finns och slutligen en liten finsktalande dvärg (eller ja, en mycket kort man, men i kontexten känns det inte ologiskt att jag ser en dvärg för mitt inre öga).

 Novellen blir kulmen på en samling där allting handlar om det som inte riktigt finns. Saker som försvinner. Saker som blir osynliga, ugglorna som inte är vad de synes vara. Och kanske främst om det som är mest smärtsamt att sakna eller förlora: Mening, gemenskap, att tillhöra.


Amanda Svensson

kulturen@expressen.se

FAKTA

JONAS KARLSSON | Den perfekte vännen | W&W