Jonas Gardell: Torka
aldrig tårar utan handskar

Liket av en ung aids-sjuk man tas om hand på Roslagstulls infektionssjukhus.

Nu kommer första delen av Jonas Gardells romantrilogi om aids-epidemins intåg i Sverige.

Roger Wilson läser en bok som är nödvändig för att bryta tystnaden om de fasansfulla åren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det börjar i ett kalt rum på Roslagstulls infektionssjukhus. I sängen en avmagrad, lidande, döende patient. En man som aldrig får besök och slutat tala. Han gråter bara. Tysta tårar.

Öppningsscenen i Jonas Gardells första del av Torka aldrig tårar utan handskar är på många sätt den klassiska bilden av aids. Han tar oss rakt in i den känsla av hopplöshet som de flesta av oss velat glömma och förtränga. Åren då hiv och aids inte gick att lindra eller stoppa med mediciner. Då generationer av homosexuella män utplånades. Ofta i ensamhet. Ofta i tystnad. Ofta i skam.

Den plågsamma öppningen till trots har denna första del i trilogin undertiteln Kärleken. Huvudpersonerna Rasmus och Benjamin ska träffas och bli kära. Gardell lotsar genom de nästan antropologiskt fascinerande miljöerna som bögar rörde sig i för drygt 30 år sedan i Stockholm. RFSL-lokalen Timmy med sina barkvällar. Klara Norra, bögringen och pissoarerna där man letade efter ragg, och bland de anonyma sexkontakterna på Viking Sauna. Aldrig har bögars promiskuitet skildrats så kärleksfullt som här, som en kombination av en omättlig kärlekstörst och sexuell frigörelse.


Jonas Gardell.

En tredjedel in i boken förstår jag att en medelålders bögnörd som jag, med egna minnen från de värsta aidsåren, egentligen inte tillhör Gardells huvudsakliga målgrupp. Gardell målsättning är bredare än så. Han talar till den yngre generationen. Han talar till de straighta. Alla ska kunna följa med. Även en mamma i Koppom som undrar vad som egentligen hände när hennes son for till Stockholm och blev en bög.

 Torka aldrig tårar utan handskar   har helt enkelt ambitionen att bli den kompletta, ja till och med slutgiltiga skildringen av aids-epidemins intåg i Sverige.

Även berättandet måste underkasta sig detta syfte, för insprängt i historien finns det avsnitt som nästan fungerar som faktarutor. Summeringar av homorörelsens utveckling, i Sverige och utomlands. Vad man kunde läsa i tidningen Revolt. Noteringar om lagstiftning och politiska utspel. Det här är historieskrivning, folkbildning och roman på en och samma gång.

Det gör också Gardells bokprojekt till en del av en internationell trend. Efter framgångarna med den Oscarbelönade spelfilmen Milk (2008) har homosexuella intresserat sig allt mer för sin egen historia - och med den även historien om aids. Som i dokumentärfilmerna How to survive a plague och We were here, eller homokämpen Larry Kramers pjäs The normal heart som nu ska bli film. Inom litteraturen har däremot den första vågen av aids-skildringar - ofta skrivna av författare som senare själva dött i aids - nästan helt försvunnit in i glömskan. Nu måste överlevarna - som Gardell - förhindra att minnet av det som hände helt utplånas.

En skildring av Sverige är dessutom något helt annat än de oftast amerikanska berättelserna som finns.

80-talets Sverige framstår i Gardells skildring som ett klaustrofobiskt, isolerat och efterblivet land.

Ett sorts rädslans lydrike där övervakningsmekanismerna är lika effektiva i lilla Koppom, som inom Jehovas Vittne - de två miljöer som bokens två huvudpersoner, Rasmus och Benjamin, växer upp i. Homorörelsen är marginaliserad och utan politisk tyngd. Det var vpk:s Jörn Svensson som i stort sett ensam drev homofrågor, konstaterar Gardell.


I intervjuer har Jonas Gardell berättat om det fantastiska i att få bre ut sin berättelse i tre böcker. Men så här i början av romansviten är det också problematiskt. Första delen av trilogin ger framför allt känslan av en omfångsrik ouvertyr. Ett ödesmättat förspel där Gardell lägger ut intrigtrådarna, ger sina huvudpersoner barndom och egenskaper, krattar manegen för tragedin som ska följa. Det tar sin tid innan persongalleriet intagit sina platser och intrigen börjar ticka igång.

Första boken må heta Kärleken. Men de två älskande möts inte förrän på sidan 239 av de 292 sidorna. På vägen dit fyller Gardell sidorna med en kombination av predikan och brandtal. Religiösa associationer blandas med ett gardellskt ursinne över dem som gick bort. Ett grepp som ibland kommer i vägen för själva berättelsen, som i sig är extremt fascinerande och fängslande.

Redan med första delen känns ändå Gardells romansvit helt nödvändig. För att vi ska förstå vad som egentligen hände under de fasansfulla åren. Inse hur okänsligt vårt samhälle hanterade en redan utsatt minoritet när hiv och aids kom.

Och för att få oss att ställa frågan om vi egentligen har lärt oss något av det som hände. Skulle vi hantera en liknande situation bättre i dag? Har vårt samhälle egentligen blivit mänskligare?

Trots bromsmediciner och bättre behandlingar är tystnaden kring aids och hiv i Sverige fortfarande i det närmaste kompakt. Men det finns några tecken på förändring. På en öppet hiv-positiv kompis Facebooksida ser jag en bild med ett röd aids-band. Men med en ny text: "Stigma ends here" (stigmatiseringen slutar nu). Och om några veckor kommer Andreas Lundstedts självbiografi - bland annat om livet som öppet hiv-positiv.

Men utan historia inga sammanhang. Ingen verklig utveckling. Därför tror jag att Jonas Gardells romansvit är extremt viktig. Den kan krossa tystnaden för alltid. Och med den även skammen.


Roger Wilson

kulturen@expressen.se

Jonas Gardell medarbetar på Expressen Kultur. Därför recenseras romanen av Roger Wilson, kulturjournalist på Sveriges radio.

Roman

JONAS GARDELL | Torka aldrig tårar utan handskar: 1. Kärleken | Norstedts, 291 s.