Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Johan Erlandsson / Då kan man lika gärna kittla varandra. En bok om Allan Edwall

Allan Edwall gick in för alla sina roller med samma kompromisslösa allvar.
Gunilla Brodrej läser en biografi om mannen som blev faderssubstitut för många barn.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

JOHAN ERLANDSSON | Då kan man lika gärna kittla varandra. En bok om Allan Edwall. | Atlas, 298 s.

Björn Nilsson, legendarisk redaktör på den här sidan, beskrev en gång Allan Edwall som ”ett oratorium på två ben”.
Mer träffande än så kan det knappast sägas. En teaterkoloss.
Det var inte bara det där med hans enmansteater – att han spelade 14 roller själv i grekiska dramer på sin egen Teater Brunnsgatan 4. Det var också hur han lät; så man tappade hakan.
Genom hela Johan Erlandssons bok om Allan Edwall hör jag rösten som om det var i går. Två andra svenska ikoner har samma sorts påverkan. Astrid Lindgren och Torgny Lindgren.
En gång försökte en regissör ändra på Edwall. ”Jag skulle vilja Allan, att du inte gör nån krumelur”, sa regidebutanten Thommy Berggren, när han satte upp Pinters Hemkomsten på Dramaten 1992. Det var klockan fem i tolv i Edwalls liv (1997 dog han i prostatacancer). Edwall blev förolämpad och tyckte att Berggren skulle ta nån annan. Repetitionsperioden blev minst sagt turbulent.
I klippen beskrivs han ofta just som krumelur eller dickensfigur. Men mycket sällan i negativ bemärkelse. Edwall var en fysisk skådespelare, upplärd på Witzanskys teaterskola på Östermalm i Stockholm, där han nästan bara råkade hamna, han sökte in under en permission från flottan. Ja, Edwall började sin yrkesbana som militär, men det var han noga med att inte prata om.

Boken om Allan Edwall är boken om ett yrkesliv. Johan Erlandsson har intervjuat ett åttiotal personer; skådespelarkollegor, regissörer och familj: Allans syster Siv, två av barnen och den första frun, Berit. Dessutom finns en mängd recensionscitat, men det är väldigt lite av privat-Allan, familje-Allan. Man får en känsla av att den mannen inte fanns. Kanske är det ganska nära sanningen. ”Jag är en hoppjerka”, sa Allan och det gällde inte bara roller och engagemang (nio gånger slutade han på Dramaten), det gällde också äktenskap och faderskap.
Fram tonar i stället bilden av en arbetsnarkoman (1960 gjorde han 24 roller på ett år). De personliga anekdoterna handlar om relationer under inspelningar och repetitioner. Som att Skorpan (Lars Söderdahl) och Edwall egentligen inte gillade varandra och som att ungarna var rädda för Edwall under inspelningen av Emil. Fram tonar också bilden av en kompromisslös kommunist med Kafka och Dostojevskij som ständiga följeslagare. Han förblev VPK troget hela livet vilket inte är konstigt med tanke på att Edwalls pappa Kalle var eldare på det illaluktande pappersbruket i jämtländska Hissmofors, en ort styrd av brukspatron. Allans pappa var fackligt aktiv och byborna ropade Kommunist-Magda efter mamma Magda.
Den marxistiska hållningen behöll han hela livet, han stred för den demokratiska teatern, ensemblens medbestämmande, och när tv ville sända Mannen på trottoaren, Anders Ehnmark och P O Enquists pjäs, ja anklagelseakt, mot rödvinsvänstern, då var det ensemblen som satte stopp. Det utvecklades till ett kulturellt skyttegravskrig med Dramaten, ensemblen och Edwall på ena sidan och Enquist, Ehnmark och Jan Myrdal på den andra.

Pappa Kalle hade annan påverkan än politisk på Allan. Han spelade fiol och älskade Jussi Björling. Senare sa Allan Edwall att han undvek att höra för mycket på musik, för det vibrerade så i hela kroppen. Han blev nästan paralyserad. Allan Edwall gjorde också musik, flera skivor, som jag, om sanningen ska fram, aldrig har gillat. Det har varit något outhärdligt förnumstigt och rättskaffens med de där visorna. Grovdoppa? Nejtack.
Allt gjorde han på fullaste allvar, inte minst komedi, ”annars kan man ju lika gärna kittla varandra”. Reklamjobb sa han konsekvent nej till och författaren passar på att ge Persbrandt en känga apropå det.

Jag har aldrig träffat min morfar eller farfar så jag är nog inte det enda svenska barn som har låtit Allan Edwall fylla ett tomrum. Jag ville vara Rasmus som vann den trulige luffarens kärlek, Ronja som anförtrodde sig till Skalle-Per eller Skorpan som räddades av Mattias, men knappast Emil, där det snarare är drängen Alfred som är den närvarande fadersfiguren. Ingen stod för övrigt Allan Edwall närmare än just Björn Gustafson, som spelar Alfred. Han byggde bokstavligen Teater Brunnsgatan 4 ihop med Björn.

När Oscar Ekdahl dör i Fanny och Alexander vill man skrika med Ewa Fröhlings Emilie och när han går igen vill man gärna tro att Edwall gör detsamma.
Därför lägger jag invändningarna om det frånvarande privatlivet åt sidan. Allan Edwall vigde sitt liv åt teatern. Åt oss andra. Den här boken handlar om vad vi fick.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!