Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Joel Halldorf är en religionens stridshäst

Joel Halldorf.Foto: Christer Sturmark
Per Svensson.Foto: WEYLER FÖRLAG
”Gud: Jakten”

Med början i öknen tecknar Joel Halldorf en bild av religionens plats i vårt samhälle. 

Per Svensson ser en angelägen polemik från kristet håll i ”Gud: Jakten”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Joel Halldorf börjar i öknen. En nattlig bilresa genom den amerikanska ökennatten. Det är en välvald inscenering i en bok med titeln ”Gud: Jakten”. Öknen är ju en central arena för de tre stora monoteistiska religionerna.

Men öknen kan i det sekulariserade Sverige också tjäna som en metafor för religionen som sådan, så som den ofta uppfattas: ett farligt och främmande reservat som ändå besitter vissa skönhetsvärden och dit den hågade kan bege sig på jakt efter unika upplevelser.

Halldorf är på väg till Grand Canyon. Det är mörkt när han kommer fram. Han går fram till skyddsräcket och känner suget från ett ”hav av tomhet”, han dras mot det ”som man dras till en hemlighet”.

Det är i sådana ögonblick av det Halldorf kallar ”existentiell svindel”, inte sällan kopplade till mer en naturnära svindel (på en klippa vid havet, på en fjällplatå) också avkristnade svenskar kan känna sig, tja, kanske inte ”religiösa” men i alla fall nära ”något större”.

I det rationella svenska samhället finns, hävdar Halldorf, en längtan efter att ”få brinna”, en ”törst efter det heliga”.  Men när vi inte längre söker oss till religionens klara vatten försöker vi stilla den törsten med konsumtionssamhällets läskeblask och rusdrycker. Halldorf lånar en fin formulering från fader Browns författare G.K. Chesterton: ”När människan slutat tro på Gud tror hon inte på ingenting – hon tror på vad som helst.”

Men en polemisk kyrkohistoriker från frikyrkligheten? Aj, aj. Då anar man gärna listiga försök att lura oss att tala i tungor.

Det är detta som är bokens bärande tes: ”Alla människor är religiösa”, slår Joel Halldorf fast. 

Lever man i kultursidesvärlden kan man ibland skymta en viss misstänksamhet mot den produktive och debattlystne skribenten Halldorf. Med sin förankring i pingstkyrkan faller han utanför kulturdebattens religionskvot: en eller ett par präster i Svenska kyrkan som engagerar sig i flyktingfrågan, några författare (gärna med dragning åt katolsk mystik) som låter djup viska till djup. Det hör till.

Men en polemisk kyrkohistoriker från frikyrkligheten? Aj, aj. Då anar man gärna listiga försök att lura oss att tala i tungor.

Den som hyser sådana misstankar kan säkert tycka sig få dem bekräftade av ”Gud: Jakten”. Den kan framstå som en snyggt snickrad trojansk häst; ett försök att smuggla in religiositeten innanför murarna.

Joel Halldorf ägnar förvisso en del av sin bok åt pingströrelsen. Och de intressanta analyserna av fenomen som Knutby och de amerikanska vita evangelikalernas knäfall för Trump har också till syfte att visa hur väsensskilda de är från den frikyrklighet han själv känner sig hemma i.

Joel Halldorf har en poäng i att tomrummet efter religionen gärna fylls av pseudoreligösa substitut.

Men den ”kyrka” Joel Halldorf refererar till i boken är betydligt bredare än pingstkyrkan. Den omfattar inte bara alla kristna kyrkor och samfund. Han öppnar också dörrar för islam och, faktiskt, den ”sekulära humanismen”, den etiskt förankrade ateismen. Så ges ju också boken ut på det i upplysningstraditionen förankrade förlaget Fri Tanke, med ett förord skrivet av den ärrade religionskritikern Christer Sturmark.

Att medvetet och aktivt inte tro kan ju också på sätt och vis vara ett praktisera en tro och är därmed i god mening mänskligt, är Halldorfs budskap. Den rätta beteckningen på människan är, hävdar han, inte homo sapiens utan homo adorans (den dyrkande människan). 

Det är premisser och påstående som verkligen kan diskuteras. 

Men Joel Halldorf har en poäng i att tomrummet efter religionen gärna fylls av pseudoreligösa substitut, av helt annat slag än den etiska ateismen. Han ägnar en stor del av boken åt att analysera och kritisera sådana företeelser: konsumismen, teknikfetischismen, mirakelkurer för själen saluförda av charlataner (också sådana som, med Halldorfs träffande formulering, gör Gud till en kosmisk butler, till tjänst just för dig).

I dessa avsnitt, ja rakt igenom hela boken, skriver Joel Halldorf vasst, medryckande och bildande. Utan besvär syr han samman klassisk teologi (kyrkofadern Augustinus är favoritauktoriteten) med referenser till samtida litteratur och populärkultur. Citaten som ställs mot varandra vid varje kapitelstart är smart valda. Min favorit är Sartre kontra Danny Saucedo.

Danny Saucedo sidoställs med Sartre i ”Gud: Jakten”.Foto: /IBL / /IBL

Joel Halldorf, en trojansk häst? Nej, men definitiv en stridshäst. Och det är som det ska vara. Religionen, vid sidan av ekonomi och personlig maktlystnad den mäktigaste drivkraften i historien, borde ha en central plats också i samtida kulturdebatt.

Just därför har jag vissa reservationer mot undertiteln, detta med ”existentiell svindel”. Är inte det att bekräfta religionens förvisning till öknen, göra religionen till ”det andra”, det udda, det som ligger utanför det liv vi lever tillsammans, varje dag?

Det speciella med kristendomen är ju tvärtom, som Joel Halldorf gång på gång poängterar, att den inte är ”gnostisk”, inte tar avstånd från en ond materiell värld utan tvärtom bejakar skapelsen och tror på en Gud som lät sig födas och dö som människa. Kristendomen står i bästa fall för en vardagens religiositet som i mina, och jag tror också i Joel Halldorfs ögon, förkroppsligas av John Ames, pastorn i Marilynne Robinsons roman ”Gilead”. Ames får båda inleda och avsluta ”Gud: Jakten” med ett och samma djupt fromma konstaterande: ”Det här är en intressant planet. Den förtjänar all uppmärksamhet man kan uppbåda.”

Något liknande kan sägas om Joel Halldorfs bok. Intressant. Förtjänar att läsas uppmärksamt.

 

SAKPROSA

JOEL HALLDORF

Gud: Jakten. Existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet

Fri tanke, 344 s.

 

Av Per Svensson

Joel Halldorf är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Per Svensson, författare och kulturskribent på Dagens Nyheter.