Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jens Odlander, en briljant frifräsare

I FRIHET. Martin Schibbye och Johan Persson på första presskonferensen. De berättade sedan om sina erfarenheter i succéboken "438 dagar".Foto: Jens L'Estrade

"Hjältediplomaten" bakom frigivningen av Schibbye och Persson ger nu sin version av förloppet.

Karin Olsson läser på Pressfrihetens dag Jens Odlanders skildring inifrån storpolitikens maktspel.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

JENS ODLANDER

Tyst diplomati. Berättelsen om hur journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye blev fria.

Atlantis, 230 s.

Titeln på Jens Odlanders bok tycks riktad till alla journalister som har använt "tyst diplomati" som ett invektiv. Nu tronar begreppet, versalt och malligt, ovanför omslagsbilden på Martin Schibbye och Johan Persson, tagen just när de nått friheten efter över ett år som fångar i Etiopien.

Jens Odlander.Foto: Foto: Linus MeyerDet är ambassadör Odlander själv som har fotat detta nyhetsögonblick. Detaljen säger något väsentligt om vem denne man är, som efter Schibbye/Persson-fallet är en av de mest kända diplomaterna i Sverige. Som son till Ingemar Odlander, den förre Afrikakorrespondenten och Rapportchefen, tillika tidigare Publicistklubbens ordförande, fattade han snabbt vad det var som stod på spel.

De båda journalisterna på jakt efter sanningen om Africa oils utvinning i Ogaden hade maximal otur med det mesta.

Kort innan deras inresa blev liften in i provinsen - rebellgruppen ONLF - terroriststämplad. Etiopien hade just fullbordat sin juridiska plan för att kväsa oönskad journalistisk, och svenskarna blev regimens försökskaniner. Men att det var Odlander som arbetade på ambassaden i Addis Abeba var kanske deras smala lycka. Man kan inte låta bli att undra om insatserna för Dawit Isaak, fängslad i Eritrea under brutala förhållanden sedan snart tretton år, inledningsvis ens var i närheten av det kreativa maskineri som i detta fall snabbt drog i gång.

I sin bok berättar Odlander, för att vara en diplomaträv drillad i byråkratsvenska, flyhänt om det dramatiska året i Etiopien. Om mötena med den karismatiske premiärministern Meles Zenawi, om de rastlösa kvällarna på stadens vattenhål i hopp om att springa på någon viktig spelare, om kontakterna med hjälpsamma ambassader och mest spännande: de hittills okända nyckelpersonerna.

Jag fäster mig särskilt vid professor Efraim, en judisk etiopier som gått i svensk missionsskola och talar bra svenska. Professorn berättar om sin barndoms förtjusning i den svenska lärarinnan som spelade tramporgel i hembyn.

Scenen är typisk för den långa relationen mellan Etiopien och Sverige, som Odlander skildrar ingående. Svenskar låg bakom etableringen av den protestantiska kyrkan på 1860- talet, och länge hade de båda länderna ett nära samarbete.

Sverige har byggt 6000 skolor i Etiopien, där många av makthavarna har gått. När landet befriades från den italienska ockupationen bad kejsare Haile Selassie om svensk expertis. Vi bistod med uppbyggnad av allt ifrån flygvapen till sjukvård.

När nu Etiopien blivit en av Afrikas mest inflytelserika "lejonekonomier" och vårt bistånd är en rännil i jämförelse med EU:s och USA:s, är man måttligt förtjust i att lyssna på skandinaviska förmaningar om mänskliga rättigheter. Den stränga behandlingen av Schibbye och Persson var även ett sätt för ett stolt land att näpsa sin forne kamrat.

Odlanders skildring ska läsas som en diplomatens partsinlaga. Han skriver njuggt om medieuppmärksamheten, som han tycker stör den känsliga processen. Samtidigt beskriver han hur ambassaden hörde nyheten om tillfångatagandet på SVT, och att de första konkreta detaljerna togs fram av Expressens Kassem Hamadé. Det är också främst Aftonbladets kultursidas "ideologiska frenesi" kring Carl Bildt och DN:s rapportering om densamme som han vänder sig emot.

Jens Odlander arbetar i dag på den mer lättviktiga posten som generalkonsul i Istanbul, visserligen i ett av världens värsta länder vad gäller pressfrihet. Man kan bara spekulera om degraderingen är en signal om att UD inte gillar hans frispråkighet och anser att den skadar det framtida arbetet i Etiopien, vilket mycket väl skulle kunna vara fallet.

Odlander framstår mer som en briljant frifräsare, än bara ännu en grå eminens i den anonyma UD-apparaten. Gissningsvis är det ingen framgångsfaktor i den konservativa diplomathierarkin.

Ett av bokens starkaste ögonblick är när han möter en etiopisk terroranklagad journalist i rätten. Hon heter Reeyot Alemu. Odlander presenterar sig med hög röst och trycker hennes hand, en gest av respekt och öppet demonstrerad solidaritet. Det finns många som hon, inhemska journalister i repressiva stater, som inte likt Schibbye och Persson har en ambassad i ryggen, ett garde av journalister som följer deras sak och hjälp från USA:s utrikesminister. De har många gånger - ingenting.