Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jens Liljestrand: En Kafka för vår tid

Foto: ILLUSTRATION: LOKA KANARP
Kazuo Ishiguro möter pressen utanför sitt hem i London efter tillkännagivandet om Nobelpriset. Foto: ALASTAIR GRANT / AP TT NYHETSBYRÅN

Kazuo Ishiguros romaner är djupt originella prosakonstverk som kretsar kring mänsklig frustration och ofullkomlighet. Jens Liljestrand hyllar ett drömlikt författarskap och en Kafka för rymdåldern.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOBELPRISET | ESSÄ. Sen jag fyllde 40 drömmer jag ofta om resor. Jag är på en flygplats och irrar omkring mellan terminaler, upp i hissar, nerför trappor, genom kontrollstationer, ständigt framåt men ändå driven runt i en skoningslös cirkel. Andra gånger är jag i en storstad och måste klara av några sista ärenden innan resan härifrån. Känslan är där igen, av tuggummi i hjärnan och under fötterna, en ständigt dröjande, famlande vilsen jakt genom tunnelbanor, spårvagnar, gallerior och jag kommer aldrig dit jag ska, klockan går sakta och jag grips sakta av skräcken för att aldrig hinna fram, att tvingas stanna här för alltid, en främling bland främlingar.

Av Kazuo Ishiguros många mästerverk är "The unconsoled" från 1995 det som kanske uppmärksammats minst i Sverige. Den kom på svenska som "Den otröstade" 1996 och fick då mycket måttlig spridning. Den finns (i skrivande stund) inte ens på Wahlström & Widstrands hemsida, är förstås inte tillgänglig i bokhandeln eller på nätbutikerna. Totalt fyra exemplar av boken finns på Stockholms stadsbibliotek eller dess filialer, samtliga utlånade. För att vara ett populistiskt val, som en del nu påstår, är Ishiguros författarskap knappast överexponerat.

 

LÄS MER: Karin Olsson om en Akademi som överraskar – igen 

Modern mardröm

I "Den otröstade" möter vi Ryder, en världsberömd pianist som anländer till en främmande stad och checkar in på ett hotell. Han ska framträda vid en stor konsert men allting går fel. Ovidkommande personer drar in honom i sina privata dispyter. Det går tunnlar mellan hotellet och märkliga platser. En kvinna visar sig vara hans hustru, fast ändå inte, med en son som är hans, men ändå inte. Frustrerad och utmattad kräver han att bli anvisad en plats där han kan få repetera sin konsert, bara för att hamna i en liten stuga högst upp på en kulle där flygeln är så stor att det inte finns plats åt honom att sitta.

I den klassiska mardrömmen jagas vi av monster, skurkar eller någon annan fiende. I den dröm som Ryder lever, som vi i den moderna världen drömmer, jagar vi oss själva. Det är känslan av att hjälplöst sprattla sig genom en ström av åtaganden, av moraliska och sociala åtaganden, av en flimrande, skavande visshet om att Jag skulle, Jag borde, Jag måste

 

LÄS MER: Nils Schwartz recension av "Never let me go" 

Mästerverket "Never let me go"

Alla Ishiguros romaner är självständiga och djupt originella prosakonstverk som åstadkommer något helt nytt i sin genre. Samtidigt har de alltid beröringspunkter hos varandra. "Den otröstade" speglas i det mogna mästerverket "Never let me go" (samma titel på svenska), den enormt drabbande romanen från 2005 som också har filmatiserats. Här är förutsättningarna helt annorlunda, en berättelse från den på ytan fridfulla internatskolan Hailsham på engelska landsbygden. Men huvudpersonen Kathy och hennes vänner är inte vanliga skolelever, utan tillhör en särskild grupp kloner, genetiskt framproducerade människor som föds upp och ges en rudimentär skolutbildning för att så småningom användas för organdonation. De ska inte leva, de ska bara hållas friska för att sedan skördas, plockas på sina vitala organ tills de avlider.

Trots det dystopiska eller science fiction-lika inslaget i "Never let me go" (en tydlig parallell är Margaret Atwoods "Tjänarinnans berättelse") är den politiska aspekten aldrig den dominerande. Snarare är den förljugna idyllen på Hailsham en metafor för den grymma sanning som vi alla försöker blunda bort: Vi uppfostras med illusionen att våra möjligheter är oändliga, att vi kan göra vad vi vill, trots att vi alla inom några decennier kommer att drabbas av sjukdom, död och utplåning.

Kazuo Ishiguro håller upp Expressens löpsedel. Foto: ALEX LJUNGDAHL

 

LÄS MER: Victor Malm om Ishiguros senaste roman 

Vår tids Kafka

Det är därför som varken Ryder eller Kathy, eller Stevens, butlern som är huvudperson i "Återstoden av dagen" (på svenska 1990) försöker fly. Det finns ingenstans att fly. Det är livet som är fängelset. Ishiguros romaner skildrar ytterst det absurda i att rusa runt i den där vakendrömmen – hotellet, terminalen, flygplatsen – när den enda plats vi i verkligheten är på väg till är vår egen grav.

Franz Kafka hann aldrig få Nobelpriset. Kazuo Ishiguro är en modern världsförfattare i hans anda, någon som vågar formulera de viktiga frågorna även i ett kommersiellt, berättande och publikt tillgängligt författarskap. Om födelsen i japanska Nagasaki, staden som nio år tidigare ödelades av en atombomb, tillsammans med den tidiga flytten till Storbritannien har fått hans prosa att präglas av vemod, hemlöshet och flytande identiteter, är i grunden ointressant att spekulera i. Jag älskar det han skriver och det räcker för mig.

Tomas Tranströmer hann däremot få priset. Hans första tryckta dikt börjar med den välkända raden Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen. Själv vaknar jag i gryningen och sträcker mig efter telefonen för att kolla vad som hänt under natten. I Svenska Akademiens motivering får Ishiguro priset för att han "har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen". Det är sorgligt, vackert och sant. Jag somnar om. Jag springer vidare.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.

Läs fler texter av Jens Liljestrand här.