Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Jan Guillous hat mot Expressen är konst

Jan Guillou är tillbaka med romanen ”Den som dödade helvetets änglar”.
Foto: Anna-Lena Ahlström / Piratförlaget
Victor Malm
Foto: OLLE SPORRONG

Jan Guillou är tillbaka med en ny roman om sina två stora hjältar Erik Ponti och Carl Hamilton. 

Victor Malm hyllar Sveriges malligaste skriftställare från fiendeland.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag recenserade avslutningen på Jan Guillous kritiskt underskattade dekalog om familjen Lauritzen övertygad om att det var slut, det hela, och att Sveriges malligaste skriftställare nu skulle gå i pension. Det var korkat. Men så har jag heller aldrig begripit mig på människan Guillou, han menar att Ivar Lo-Johansson skrev som bäst efter 80 fyllda – en åsikt så knäpp att jag måste dra slutsatsen att han bor i en värld, och jag i en annan. 

Sedan ”Slutet på historien” har Guillou, 78 i år, arbetat på. Kolumnerna i Aftonbladet står fortsatt med en bestämd fot i samtiden och samlades i en underhållande skriftställning förra året. Nu anländer nya romanen ”Den som dödade helvetets änglar”, och den är bra. Bättre än bra till och med. 

Precis som Guillou har berättaren Erik Ponti – hans starkare, skarpare alter ego – just avslutat en serie på tio romaner och genomlider nu sviterna. Kroppen gör förbannat ont efter 50 år vid skrivmaskinen. Tanken var pension på en vit strand under en palm, Indiska oceanen någonstans, läsa Proust, men pandemin kom i vägen. I stället sitter han på en gård i Sörmland och glor ut i skymningen. Han är så kallad riskgrupp och fördriver tiden med en vacker Montblanc som löper planlöst över pappersark. 

Aldrig förut har Guillou använt sig av en så intressant berättarteknik. Han låter den fiktiva skrivakten, den eleganta bläckpennans avsiktsbefriade rörelse i skrivblocket, spegla berättelsens form. Här finns ingen ordning, inget narrativt driv, inga anteckningar och planer på kapitelindelningar, bara en tanke som ränner runt, fastnar i minnen, målar vardagliga impressioner från naturen runt gården, gör långa och omständliga utvikningar (ett slags pastischer på Klas Östergren), innan den eventuellt återvänder till det som kanske är romanens egentliga berättelse. 

Starta gängkrig är dock inte det enda onda som Expressen gör, de perfida liberalerna i Marieberg är roten till mycket – eller allt – dåligt.

Först verkar berättelsen kretsa kring ett gängkrig mellan Hells Angels och ett gangstergäng i Tensta, utlöst av ett brutalt massmord på en grupp motorcykelknuttar. Men den gamla murveln Erik Ponti får tag i den hemliga utredningen och identifierar fort den enda tänkbara gärningsmannen (ni som kan er Guillou förstår säkert vem). Ett förortsgäng kan omöjligen ha valsat in i en klubblokal och avrättat nio beväpnade män så där, men kvällstidningarna, särskilt Expressen, har valt att framställa det så och därmed skapat ett lönsamt, blodigt krig. Han kan sin Jean Baudrillard, Jan Guillou.

Starta gängkrig är dock inte det enda onda som Expressen gör, de perfida liberalerna i Marieberg är roten till mycket – eller allt – dåligt och försitter inte en möjlighet att förnedra Erik Ponti med en lögnaktig löpsedel. Tidningen har blott ett ljus – Linda Jerneck, min kollega på ledarredaktionen. Romanens mörkermakter ser annars snälla ut i jämförelse. De är bara lite giriga och representeras av en nyrik man i röda byxor (”Jag höll inne med skämtet att bara den som känner kungen får bära röda byxor”). 

Ponti sluter sig samman med gamle vännen Carl Hamilton – den enda svensken som är kapabel att utföra ett dåd av motorcykelmassakerns dignitet – för att ta itu med skojarna. Äventyret blir dock aldrig mer än en ganska ointressant bisats. Det kära återseendet mellan gamla romangestalter och de skrytsamma gliringarna mot Leif GW Persson och Janne Josefsson har större litterär tyngd. ”Den som dödade helvetets änglar” vinner sin kraft i den djärva genreblandningen: pensionärsthriller, pandemidagbok, samtidskommentar och publicistens fiktionaliserade memoarer. Hinnan mellan påhitt och verklighet är tunn som lättmjölk. Jag är som gladast när romanen ältar oförrätter och figurerna skroderar om hur goda viner de dricker. 

Leif GW Persson är en av många kändisar som åker på gliringar i Jan Guillous nya bok.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Hela tiden står politiken i förgrunden, det är Jan Guillous stora och ibland lite missförstådda styrka som romanförfattare. Jag håller nämligen med honom om att kritiker, författaré och fina värdens vänner älskar ”psykologiskt djup” (och psykologer) alldeles för mycket, jag håller också med honom om att romankonsten måste behandla andra ämnen än människans inre, och att konventionella metoder är lika välkomna som experimentella. Inte bara för att experimenten har blivit konvention, utan också för att det breda har ett egenvärde. 

Metoden i nya romanen hämtar han från underhållningsromanen och kändisskvallret, men inte för spekulationens skull, det är snarare en sorts berömvärt lurendrejeri. Guillou traderar aktivt en 1970-talsidé som går att spåra hela vägen till den marxistiska litteraturteoretikern Georg Lukács: Litteraturen blir politisk bara om den har folklig förankring. Poängen är inte att underhålla, utan att presentera ett sammanhållet och politiskt sätt att förstå verkligheten, låta publiken ha roligt samtidigt som författaren lurar på dem en idé, kanske lite socialism. Populism at its finest.

Bäst vore förstås om analysen också var övertygande, och det vet jag inte om den är. ”Det stora århundradet” var skarpare, här blir det lite vagt om hotet från den kapitalstarka högern. Men jag beundrar ändå Guillous utrotningshotade ambitioner, låt vara i egenskap av ond fiende. De är större och mer konstnärligt intressanta än mycket svensk finlitteratur. Dessutom anar jag att de stående citaten från Lars Gustafsson, mångårig medarbetare på Expressen, är en ironisk antydan om att hatet mot Getingen är lika mycket konst som verklighet. Ni vet väl? 

Vi börjar om igen, vi ger oss inte. 


ROMAN

JAN GUILLOU

Den som dödade helvetets änglar

Piratförlaget, 320 s.


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.