Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jan Guillou / Ordets makt och vanmakt

Fältherren har försonats med sitt rike och skrivit en storartad krönika.
Björn af Kleen har roligt med Jan Guillous rafflande överlevnadsguide.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

JAN GUILLOU | Ordets makt och vanmakt | Piratförlaget, 476 S.

Jakt är inte samma sak som slakt. Jakt ska innefatta ett element av rättmätig konkurrens mellan jägare och byte.
Och vad som gör upptakten och de första 300 sidorna av Jan Guillous yrkesmemoarer så rolig och rafflande läsning är just att utgången i de strider boken bygger på är så långt ifrån klar. För den generation som främst känner Jan Guillou som tvärsäker kvällstidningskolumnist och ekonomiskt oberoende författare är detta tidiga stråk av självförakt och ovisshet kring framtida försörjningsmöjligheter i journalistiken en plötslig och fängslande spricka i monumentet Jan Guillou.
På bokens omslag sitter samtidens Guillou och blickar ut mot ett mjölkigt skogsbryn, omgiven av kikare och andra tillhyggen. Hade porträttet varit i olja hade det kunna heta ”Fältherre före jakt”. Ett kongenialt bokomslag eftersom det som följer verkligen är en loggbok från ett fyrtioårigt jaktpass i den politiska och samhällskritiska journalistikens snårskog.
Men det är ljus och lustfylld läsning. Jan Guillou framskymtar här som ett slags 60- och 70-talets Robin Hood, för övrigt också han enligt legenden en fri jägare mellan bondeståndet och adeln. Scoopen och skandalerna som för Jan Guillou från vänsterperiferin till offentlighetens mitt är tecknade med samma lätta hand som pojkboksäventyr. Också nationella trauman som efterspelet av Palmemordet och IB-affären spelar Jan Guillou upp med en kvick lätthet. Ville man läsa säkerhetspolisens korrespondens var det bara att muta en kamrat på postkontoret och cykla dit på utsatt timme. Lika lätt och roligt som att råna prins John på slottet i Nottingham.

Även om den offentlighet som Jan Guillou här framskriver bevisligen är full av politisk och medial korruption, främlingsfientlighet och frän sexism har den ändå något absolut inbjudande och försonande över sig. Jag vet inte om Jan Guillou medvetet tecknat den Sverigebilden. Men det är nog ingen slump att 70- och 80-talets offentlighet får sin romantiska patina just nu.
 Den unga Guillous jaktmark är en snårskog, med farliga fiender och rättsrötehärdar i varje dunge – men det råder aldrig tvivel om vad som är centrum och periferi i detta oerhört patriarkala maktlandskap.
 Stockholm är ännu ett bruk, med ett par fruktade patroner i chefredaktören Bo Strömstedt, bokförläggaren Åke Runnquist, folkpartisten Per Ahlmark och på Guillous egen vänsterflygel chefsideologen Jan Myrdal, varje morgon på telefon tillgänglig från Mariefred för att staka ut kursen för underhuggarna.
Jan Guillou ägnar mycket plats åt dessa mäktiga män i sin krönika, skenbart, kanske inbillat, förbannad minns han kränkande blickar och förgörande citat – men frågan är om inte utrymmet han skänker dem är ett tecken på saknad över vad han uppfattar som rättmätiga fiender och bundsförvanter. I en rörande passage citerar han översvallande beröm från Olof Lagercrantz. I en annan går han igenom sin fil på Wikipedia.

Jan Guillou kan uppenbarligen avslöja en spion när han ser en, men hur försvara sig mot detta myller av oidentifierbara kryp? För jakt krävs en rättmätig fiende.
Jag måste säga att Jan Guillou med sin dubbla och för svenskt kulturliv ganska unika Robin Hood-blick på överhet och folk är en lysande ciceron genom 70-talets fortfarande ganska intakta mediala och kulturella klassamhälle. Hans skildring inifrån tidningarna Palestinsk Front och Folket i Bild/Kulturfront är storartat komiska utan att bara bli kallt nedlåtande. Introduktionen av Peter Bratt, som tittar förbi i kavaj och är upprörd över en del skandalösa upptäckter i det svenska klassamhället, nämligen att socialdemokratin svikit marxismen-leninismen, är som hämtad ur en anglosaxisk societetsskildring med sin kolsyriga ironi.
I vissa partier använder Guillou sin oräddhet och sin frihet till något osvenskt: han skildrar spelarna på fåfängans marknad som något större och mer än vänner eller fiender.
I den meningen är Ordets makt och vanmakt mer fri tidsskildring än inkrökt memoar.
Krogen Tennstopet, där man aldrig talar om ”sex, nästan aldrig om politik och nästan alltid om journalistik”, bör kunna räkna med ökad besökstillströmning, eftersom Ordets makt och vanmakt också är en bruksbok, en mycket konkret och inspirerande överlevnadsguide att ta till när mörkret faller och vildvittrorna och grådvärgarna från Publicistklubben börjar skria.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!