Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jakob Wegelius / Legenden om Sally Jones

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

JAKOB WEGELIUS | Legenden om Sally Jones | Bonnier Carlsen

Jakob Wegelius bokskapelser är av det slaget att man kan läsa dem många, många gånger utan att de förlorar i fantasikraft och associationsrikedom. Vackra böcker, täta berättelser, sällsamma förgreningar i text och bild. Så är det med debutboken Spionerna i Oreborg från 1994, så är det med den egenartade historien Esperanza från 1999 (belönad med Expressens barnbokspris Heffaklumpen samma år) och så är det med den nya volymen Legenden om Sally Jones.
Här närmar sig Jakob Wegelius, ännu mer än i sina tidigare böcker, det som i England och USA kallas för graphic novels, tecknade romaner, en genre som experimenterar med text och illustrationer så att det uppstår helt nya betydelsenivåer.

Legenden om Sally Jones är så vackert skriven och tecknad och så finurligt komponerad att man blir alldeles varm om hjärtat. Tänk att det fortfarande görs sådana här böcker, så på en gång förtröstansfulla och kompromisslösa i tron på läsarens och betraktarens förmåga att tänka själv. Förlaget har placerat berättelsen i ålderskategorin 9-12 år, men jag skulle vilja påstå att den är lika fascinerande och fängslande, oavsett hur ung eller gammal man är.
Stilen i Wegelius detaljrika illustrationskonst är en sorts förening av Mumindalen, Sven Hemmels Ture Sventonteckningar, Hergés Tintinvärld och gamla tiders äventyrsböcker (till exempel illustrationerna i böcker av Jules Verne och Frederick Marryatt). Själva berättelsen om gorillan som fångas i det inre av Kongo och sedan hamnar i mängder av underliga sammanhang ibland annat Istanbul, Borneo, San Francisco och Sydkinesiska sjön, har därtill vissa likheter med Evert Taubes skröna Möte i Monsunen. Boken är just en ballad där ena osannolika händelsen läggs till den andra, samtidigt som allt sitter ihop på ett förbluffande logiskt vis.

Den intelligenta gorillan lär sig att reparera bilmotorer och att utföra gentlemannastölder ungefär som apan i Edgar Allan Poes kriminalnovell Morden på Rue Morgue. I en sekvens dyker den tystlåtne huvudpersonen i Esperanza, jonglören Halidon, upp och Sally Jones blir en del av det resande teatersällskap som Halidon tillhör. Olika berättelser griper in i varandra, men det speciella med Wegelius sätt att skapa rörelse och magi i de olika bilderna och textpassagerna är just omsorgen om detaljerna. De har en ålderdomlig skönhet som gör att ingenting av det fantastiska och osannolika känns konstruerat utan tvärtom självklart. Man träder in i de olika boksidorna som om de vore kalejdoskop eller laterna magicor. Det transparenta och hemlighetsfulla är varandras förutsättningar