Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag vill tjusas av det onda monstret

Sofia Stenström.Foto: Magnus Liam Karlsson / Norstedts
”Magic Love Pixie”.
Victor MalmFoto: IZABELLE NORDFJELL

I Sofia Stenströms romandebut ”Magic Love Pixie” snärjs en ung kvinna av en demonisk man. 

Victor Malm ser historien förstöras av slitna bilder. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vi bestämmer inte helt över oss själva, är inte riktigt herrar i det hus som vi kallar jag, eller: vi gör inte bara det goda vi vill, utan också det dåliga vi inte vill. Det är en banal liten sanning. Utan den inga tidningar, inga politiska fejder, ingen glädje, ingen smärta – och framför allt ingen litteratur. 

Alltså är jag inte särskilt observant när jag påstår att tanken ligger som en existentiell grundton i poeten Sofia Stenströms romandebut ”Magic Love Pixie”. Men jag gör det av en anledning. Vad som först ser ut att vara en blandning av gurlesk – benämningen på ett slags feministisk-litterär docklek – och lite lätt Elfriede Jelinek utvecklar sig nämligen på ett sätt som ligger den klassiska moralromanen nära. 

Stenströms hjältinna heter Nadja, hon är fortfarande ung, uppvuxen i ett hem befriat från allt vad män heter. Mamma, mormor och moster är hennes familj. Tillsammans bildar de en sorts nyandlig oas, befolkad av andar och byggd av närhet – åtminstone tills mamman går bort ung och lämnar Nadja att bli vuxen. 

Så långt är ”Magic Love Pixie” en fin historia.

Traumat är uppenbart också för en halvsovande läsare, som knappast heller kan missa att förvecklingarna som romanen bjuder på är konsekvenser av denna himlastörtande förlust. 

Nadja ger sig hungrigt och gränslöst ut i det vuxna, frekventerar den sortens svartklubbar där vad som helst kan – eller snarare ska – hända. Å ena sidan är det spännande. Å andra sidan verkar det fungera, hyfsat, för tillfället, ungefär som bensodiazepiner eller antidepressiva gör, det vill säga: allting dämpas, men kvar där bakom det omättligt utlevande finns en människa som har förlorat sin trygghet, sitt hem, det som gav henne det viktigaste – en självklar plats i världen. 

Så långt är ”Magic Love Pixie” en fin historia. Stenström skriver skarpt och precist, gungar flinkt mellan magiskt flytande och grårealistiska återgivningar av Nadjas värld. 

Men sedan kliver det alltför slitna in i bilden. 

Jag har hört det förut. Det har nog du också.

En äldre man, som beklagligt nog kallas och kallar sig demonen, snärjer Nadja. Han leder henne in i ett förhållande som först är lockande och erotiskt spänstigt, men snart blir fängelselikt; Nadja längtar en känsla som kan ta henne vidare, bort från sorg och förlust, och möter en man som vet att utnyttja det. 

Jag har hört det förut. Det har nog du också. 

Det betyder inte att Stenström skildrar något osant. Bara att det finns så många skildringar av demoniska och jämviktslösa relationer mellan äldre män och yngre, sökande kvinnor att denna inte tillför något. Rovdjuret fördöms. Det finns ont. Det finns gott. Jo, så är det säkert. 

Men det stora med ”Lolita”, genrens mönster, är att Vladimir Nabokov lyckas hålla fast i det, samtidigt som han tvingar också läsaren att, om inte älska, så i alla fall tjusas av monstret. 

ROMAN

SOFIA STENSTRÖM

Magic Love Pixie

Norstedts, 239 s.

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

Har de unga männen lämnat litteraturen?

Är unga män en bristvara i författaryrket, och vad har det i så fall för betydelse?

I detta avsnitt av Kultur-Expressen säger Daniel Sjölin välkommen till författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén.