Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag vet ju att hon är smartare än så här

Sally Rooney.Foto: JONNY DAVIES / ALBERT BONNIERS
”Normala människor”.
Elin Grelsson Almestad.Foto: MATILDA RAHM / ATLAS

Sally Rooney tog världen med storm med sin ”Samtal med vänner”.

Elin Grelsson Almestad tycker att hon slarvar i uppföljaren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Sally Rooneys debutroman ”Samtal med vänner” (2017) skildrade två unga kvinnor, före detta flickvänner till varandra, som börjar umgås med det äldre konstnärsparet Nick och Melissa. Det var en intelligent roman som skärskådade makt och hierarkier, kryddat med ljuvliga dialoger i både samtals- och chattform.

”Normala människor” har något större anspråk, men är samtidigt också en mer traditionell historia: Här följer vi on and off-paret Connell och Marianne från gymnasiet i småstaden, där han är den populära arbetarkillen och hon den märkliga och utmobbade överklasstjejen, till universitetsåren på Trinity College där rollerna förändras i relation till den omgivande sociala strukturen.

Så enkelt kan en tidsanda sammanfattas.

Det handlar om klass, men lika mycket om status och makt. Precis som i ”Samtal med vänner” hittar Rooney ofta exakta samtidsreferenser, utan att de känns krystade. När debattklubben på Trinity bokar en nazist för att framträda på universitetet går debattvågorna höga på Facebook och Connell konstaterar att det mest politiska han någonsin gjort är att klicka like på de kritiska inläggen. 

Så enkelt kan en tidsanda sammanfattas samtidigt som den i allra högsta grad säger något om huvudpersonen.

Men där ”Samtal med vänner” aldrig gav några enkla svar, eller erbjöd några självklara förövare och offer, finns en brist i ”Normala människors” tydliga antagonister; Mariannes rika mamma och bror. 

Utmana mig mer, vill jag säga.

Särskilt mycket får läsaren inte veta om dem, inte alls jämfört med Connells hårt arbetande ensamstående mamma Lorraine, men vi förväntas ändå tro på den destruktiva familjesituationen innanför den luxuösa villans väggar. 

Upplösningen på den bihandlingen känns tillrättalagd och simpel och blir en besvikelse för jag vet ju att Rooney är smartare än så här. Utmana mig mer, vill jag säga. Ge mig inga good guys eller bad guys, ge mig bara mer av den ängsliga strävan efter att vara en normal människa, den som du är så bra på att skildra.

ROMAN

SALLY ROONEY

Normala människor

Översättning Klara Lindell

Albert Bonniers, 331 s.

Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Hundarna på huvudgatan”.