Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag vet inte om jag vill försvara Yasin längre

Diamant Salihu är journalist på SVT.
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Diamant Salihus reportagebok ”Tills alla dör” är en stor berättelse om och kartläggning av Rinkebykonflikten, gängkriget mellan Shottaz och Dödspatrullen.

Victor Malm ser den mest hopplösa av situationer skildras – och undrar om han verkligen vill fortsätta försvara Yasin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Rinkebykonflikten började onsdagen den 22 juli 2015. 

En ung man, Izzy, leder ett rån mot ett Forexkontor i Täby centrum, det går bra: de lyckas plocka med sig över 2 miljoner kronor och försvinner i väg på mopeder. Ingen kommer till skada. Förrän på kvällen, när ryktet ekat mellan fasaderna i Rinkeby och den ännu yngre Maslah, med i samma kompisgäng, får reda på vad som har hänt. 

Han blir förbannad. Inte för att han missat pengarna, han blir erbjuden både 50 och 100 000 av rovet, det handlar om delaktighet, som allt annat när man är 16 år ung. Han är kränkt, han ville vara med. 

Därför blir Izzy skjuten. 

Och när dödsbudet kommer börjar unga killar som förut varit småtjuvar och knarkförsäljare beväpna sig. 

Maslah skjuts ett dygn senare. Två dagar innan han skulle fyllt 17 år dör han på Karolinska i Solna. 

De begravs samma dag, bredvid varandra. Mordutredningarna strandar. Ingen vill vittna. I stället tar det som de inblandade kallar för ”kriget” vid. 

Diamant Salihus ”Tills alla dör”, en berättelse om och kartläggning av Rinkebykonfliktens orsaker och förvecklingar, är en djupt imponerande prestation. Någon som är mer begiven på att jämställa insats med siffror hade dragit upp de 130 människorna han har intervjuat, eller timmarna som han har lagt på att läsa förundersökningar och domar, men skickligheten ligger inte där. Den finns i framställningen, i den intelligenta hybriden av berättande journalistik och samhällsanalys. Resultatet är nattsvart. Och fruktansvärt klargörande. 

Dessutom hade boken inte kunnat komma vid ett mer perfekt tillfälle, också ur en kulturkritikers perspektiv. De senaste månaderna har jag ägnat tre texter åt att försvara beslutet att nominera och tilldela rapparen Yasin priser, men nu vet jag faktiskt inte om jag vill göra det längre. 

Det finns kritiska principer, och det finns verklighet. 

Nästan allt sker i Järva, en plats med drygt 90 000 invånare.

Yasin är nämligen en av den här bokens huvudgestalter. Salihu kommer honom aldrig särskilt nära, men när den dödliga konflikten mellan Rinkebygängen Dödspatrullen och Shottaz rullas upp finns han där, hela tiden. Först i bakgrunden, men sedan allt närmare kameran. Även om hans faktiska roll inte riktigt fastställs.

Han är ju bara en av många inblandade. Precis som Izzy och Maslah, vars frånfälle blir både startpunkt på och beskrivning av den banala mekanism som konflikten styrs av. Från början var alla vänner, gick i skolan tillsammans, var varandra nära, spelade fotboll ihop. Men sommaren 2015 ändrades allting, bokstavligen över en natt. Morden fick de tidigare vännerna att dela upp sig i två rivaliserande fraktioner och utlöste så en våldsam kedjereaktion. Hämnd på hämnd, mord efter mord, en spiral nedåt, utåt, till synes omöjlig att hejda.

Nästan allt sker i Järva, en plats med drygt 90 000 invånare, stor som lilla Lund, typ tjugo minuter från T-centralen med tunnelbanan. 

I skrivande stund sitter förvisso flera av huvudmännen häktade eller fängslade, andra är döda, men unga män fortsätter radikaliseras, fortsätter ärva en hämndkonflikt vars ursprungliga orsak inte längre spelar roll, den bara rullar på, från en vedergällning till nästa, med materiell bas i den aldrig sinande efterfrågan på narkotika. Dödspatrullen på ena sidan, Shottaz på andra. 

Rapparen Yasin.
Foto: J. WILLS / Pressbild

Salihu beskriver dessutom hur det uppstår en sorts kultur – kanske en subkultur i faktisk mening – runt de två gängen. Anonyma konton på sociala medier liverapporterar om dem som om de var fotbollslag, med lägesrapporter och poängställningar, det vill säga hur många som dödats respektive skottskadats på respektive sida, i ett slags jämnt flödande propagandakampanj.

Affischnamnen som enligt Salihu får fronta agitationerna är ganska kända. Yasin, till exempel. 

Och jag säger det igen: Jag har inga problem med att försvara honom som musiker, det måste alla som har öron göra, men den katalog av djupt komprometterande detaljer som Salihu berättar om gör att jag lutar åt att bita mig i tungan nästa gång det blir aktuellt. 

Salihu fördömer dock inte Yasins musik, och han vägrar lyckligtvis använda den som en korkad orsaksförklaring till våldet. Musiken, föreslår han, fungerar som ett sätt att skapa mening av kaoset. Konsumenter som jag bidrar dock med en långt ifrån oskyldig uppmärksamhet, med klick och strömningar. Det är både konst och pengar. Han citerar Yasins inspel på Jaffar Byns ”Pistol whip”:


Ni bad oss om den här gangsterskiten

Supply and demand, motherfucker


Och där når vi bokens stora, avgörande styrka. Salihu ger oss inte en bild av isolerade individer, han skriver en berättelse om människor som är infogade i ett samhälle. Inte uteslutna av det, bara förvisade till en av dess delar – den som kallas ”utanförskapet”, där alldeles för många saknar jobb, språkkunskaper, utbildning, och framtidsutsikter. Där kriminalitet inte framstår som ett särskilt avlägset alternativ för den som drömmer om ett bättre liv. 

Allt är några klick bort, också för kids i Danderyd eller mediesnubbar på Kungsholmen.

Nästan samtliga inblandade är födda i Sverige, till ekonomiskt och socialt svaga föräldrar som invandrat från Somalia. Fäderna är frånvarande, familjerna stora. Havererade men existerande klanstrukturer gör att varken traditionen eller polisväsendet når fram. Flera av killarna har diagnoser och när Salihu gräver i deras uppväxt visar det sig att de flesta har levt liv präglade av tidig konflikt – med skolan, den egna familjen och samhället i stort. Blodsfejden med forna vänner ser ut som det sista steget på en brant trappa. 

Men det här är varken ursäkter eller fullödiga förklaringar, det är Salihu tydlig med. Många andra är produkter av exakt samma situation, och de mördar inte varandra för det.

”Tills alla dör” ger inget svar på hur det blev så här, kanske för att inget finns. Den beskriver, den prövar hypoteser, och den gör det med ovanlig bravur. Salihu kan inte klandras för att konfliktens obegripliga hopplöshet finns kvar när jag slår igen boken. Men han skapar förståelse. Och med den kommer fasa.

Aldrig förr har jag läst en svensk fackbok som så klart och fruktansvärt redogör för det som akademiker kallar för det postmoderna tillståndet, kort förklarat: en verklighet där vi i allt högre grad formas av och lever våra liv i förhållande till bilder. Skapade bilder. Arrangerade, retuscherade och regisserade bilder. 

Rinkebykonflikten är delvis en konsekvens av det. Den utkämpas nämligen inte bara på förortstorgen. Den utspelar sig också i medier, på Instagram, Snapchat och Spotify, där våldet förvandlas till berättelser, bilder och musik nästan samtidigt som det äger rum. Allt är några klick bort, också för kids i Danderyd eller mediesnubbar på Kungsholmen.

Tills alla dör? Jag vill inte tro det. Salihu tror inte det.

”Alla vill vara med i Aftonbladet. Det är nya grejen,” säger rapparen Jaffar Byn vid ett tillfälle. 

Kvällstidningar, musik och Instagram orsakar naturligtvis inte kriminalitet, men det som sker på våra skärmar ska inte avfärdas helt. De groteska och blodiga berättelserna, gärna smyckade med lyxens rekvisita, skapar uppmärksamhet. Och uppmärksamhet skapar engagemang. Det blir en egen ekonomi, den kan rotera kring en minderårig pojke som förnedringsrånas. Ingen som läser det här står utanför den, tillsammans håller vi det hela vid liv. 

Tills alla dör?

Jag vill inte tro det. Salihu tror inte det. Men när polisen frågar Jaffar Byn vad lösningen på konflikten är svarar han att det inte finns några lösningar. 

– Ska det fortsätta så här tycker du? 

– Ja.

– Hur länge då?

– Tills alla dör. 


SAKPROSA

DIAMANT SALIHU

Tills alla dör

Mondial, 355 s.


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Lägg ut!”

https://embed.radioplay.io?id=82648&country_iso=se

En podcast om journalistik och medieveckan – av Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind. Varje fredag med en spännande gäst.