Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag uppskattar inte Murakamis tuttfixering

Haruki Murakami Foto: Murdo MacLeod/Norstedts
Ulrika Kärnborg Foto: MAGNUS BERGSTRÖM

Haruki Murakamis nya roman har trots den åldrande författarens tilltagande tuttfixering en ny sorts fräschör.

Ulrika Kärnborg blir andlöst uppslukad av "Mordet på kommendören". 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Alla som har läst flera av den japanske författaren Haruki Murakamis mer omfångsrika romaner, bör vid det här laget vara bekanta med Murakami-mannen.

Detta berättarjag är en mild trettioplussare med medelklassbakgrund, mer intresserad av västerländsk populärkultur än vad jag förmodar att den genomsnittlige Tokyo-bon brukar vara. 

Dessutom har han många egenskaper som traditionellt brukar tillskrivas kvinnor. Istället för att åka till sitt välbetalda tjänstemannajobb iförd mörk kostym, stannar han hellre hemma där han ägnar oproportionellt mycket tid åt att tvätta, smeta majonnäs på ångade grönsaker och sortera sin skivsamling. 

Kanske skulle man kunna kalla honom en japansk huskvinna. 

I den nya romanen ”Mordet på kommendören” dyker Murakami-mannen på nytt upp, den här gången i skepnaden av en porträttkonstnär. 

Efter att hans äktenskap har havererat hamnar denne saktmodige unge man hamnat i en stuga på den japanska östkusten. Den frånvarande husägaren är även han konstnär, fast i den högre skolan, där han som förnyare av den traditionella japanska bildkonsten räknas till de stora mästarna. På grund av ålder och tilltagande senilitet befinner han sig på ett sjukhem. 

Klassiskt Murakami-manér

Av en slump hittar vår hyresgäst en tavla uppe på vinden. Titeln är ”Mordet på kommendören” och motivet föreställer ett brutalt mord på en samuraj-liknande gråhårig man. Upptäckten leder på klassiskt Murakami-manér till en kedja av drömlikt övernaturliga händelser. Här räcker det att konstatera att de förändrar den yngre målarens liv. För alltid.

Personligen är jag inget fan av Murakamis besynnerligt avstängda form av magisk realism. 

Inte heller uppskattar jag den åldrande författarens tilltagande tuttfixering; en brittisk kritiker hittade inte mindre än 80 referenser till den kvinnliga kroppsdelen i "Mordet på kommendören". 

I den mån jag tidigare har kunnat uppskatta författarskapet, så har det varit för att Murakami sinnligt konkreta sätt att gestalta vardagslivet som det kan te sig för en kreativ hemmasittare – till exempel en författare. Det har alltid fått mig att tänka på en buddistmunks ömsinta närmande till ting och tid.

Japansk skräckfilm

I den här nya boken utvecklas den typen av iakttagande förmåga till fulländning. Jag kommer på mig med att bli andlöst uppslukad av läsningen, här finns också spänningen, stark och trevande som i en japansk skräckfilm.

Tyvärr har ”Mordet på kommendören” sågats av den anglosaxiska kritikerkår som vanligtvis brukar hylla Murakami. Det är lite förvånande, med tanke på att romanen är fylld av en helt ny sorts fräschör och ungdomlighet. Och vem säger nej till förnyelse av ett författarskap som allt för länge har gått på tomgång?

 

ROMAN

HARUKI MURAKAMI

Mordet på kommendören - En idé uppenbarar sig

Översättning Vibeke Emond

Norstedts, 408 s.

Ulrika Kärnborg är kritiker på Expressens kultursida och författare. Hennes senaste bok är "Saturnus tecken".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!