Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag tar en cigg och tänker på mina sjuka och döda

Beate Grimsrud. Foto: ANNA TÄRNHUVUD / ALBERT BONNIERS
Beate Grimsrud. Foto: MAUD NYCANDER / ALBERT BONNIERS
”Jag föreslår att vi vaknar”.
Nina Lekander. Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

”Jag föreslår att vi vaknar” är en vildsint uppgörelse med bröstcancerns jävlighet. 

Nina Lekander dyker ner i Beate Grimsruds nya roman och flaxande värld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Huga och hurra, hjälp och vad nu! Ord och utrop som flyger i hjärnan under läsningen av Beate Grimsruds ”Jag föreslår att vi vaknar”. Texten flaxar eller gungar så vackert och sorgligt fram mellan vuxen, barnslig och djurisk oro. Grimsruds förbannade humor och formuleringsförmåga och fantasi lämnar en inte i fred.

Full av fasa läser jag om Vilde och mammografin – och tänker mammograFY – om bröstcancern och Södersjukhuset. Den där c-sjukdomen strålar överallt och strålar gör själva skriften. Berättelsen ekar av Ibsen och Strindberg, vi får ännu ett drömspel och jag frågar med Eva-Stina Byggmästar ”Men hur små poeter finns det egentligen”. Råttan och Räven till exempel: bärare av sjukdomar men också filosofiska och rådiga hjältar, ett udda kärlekspar mitt i Stockholm.

Sokrates och Platon

Tidigare har Grimsrud skrivit ”Tänk att det finns människor nedstoppade i alla dessa kroppar.” Här heter det ”Tänk att det finns en varelse nedstoppad i varje kropp.” Yr av en ostbåges doft tänker Råttan: ”Hälften gråt och hälften sång”, så ”Håll i hatten eller svansen, kuken eller snippan, tassen, huggtanden eller vad du har till hands …”

Det är en inledande varning till en bok som är något för tjock för läsarens bästa. Jag tar ännu en cigg och tänker på mina döda och sjuka, en av dem ligger på operationsbordet i just denna stund, jag vill dricka sprit eller ännu hellre få några av Vildes morfintabletter. Saknar min vän filosofen och författaren Kate Larson (1961–2018) som skrev om hur Sokrates i en av Platons dialoger påstår att strävandet efter visdom kräver att man redan i livet måste vara både avklädd och död. En övning i döende i syfte att uppskatta livet. Simone Weils idé om hur uppmärksamhet är den renaste formen av generositet knackar också på. Vilde verkar både uppmärk- och omtänksam.

Boxaren Beate

Råttan har åtta små bröst, Vilde har två. Till att börja med alltså. Lyckligtvis har Vilde också vänner, främst kvinnan O som omfamnar henne. Som blir kvar när Vildes mOr i Oslo lämnar livet. Kvar finns även Vildes ibsenska guldpenna; ”dysleksi” eller inte, en dåre fri eller ej. Vi ser dig både någon annanstans och överallt, du boxande Beate. Trots Vildes gröna osynlighetskappa Florian.

”Jag föreslår att vi vaknar” är en sagobok med verklighetsbakgrund. En blytungt lättfotad och överraskande aforismsamling. Jag stryker under med min egen grådaskiga penna tills den spricker.

Nämen, en lapp på kaffeautomaten hos onkologen säger ”Knöliga problem löser man lätt över en fika”. Och förresten är det ”döden som är evig, inte livet. Uppståndelse till evig död är väl vad som finns i Guds dunkla godispåse.” 

Tacka vet jag Grimsruds godbitar. Javisst: 

”Bläcket är den mörka materia som håller universum flytande.”

ROMAN

BEATE GRIMSRUD

Jag föreslår att vi vaknar

Albert Bonniers, 576 s.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är essän ”Trosbekännelser”.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, med America Vera-Zavala och Elsa Westerstad i debatt om uteslutningen av Kakabaveh.