Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jonas Hassen Khemiri överträffar sig själv

Jonas Hassen Khemiri. Foto: PIERRE BJÖRK / ALBERT BONNIERS
"Pappaklausulen".
Victor Malm är kritiker på Expressens kultursida. Foto: IZABELLE NORDFJELL / IZABELLE NORDFJELL EXPRESSEN

Med "Pappaklausulen" har Jonas Hassen Khemiri överträffat sig själv.

Victor Malm hyllar redan nu en av höstens största litterära händelser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. ”Vad är en normal relation? skrev hon. Jag vet ingen som har en normal relation till någon, särskilt inte till sina föräldrar.”

Tanken är knappast originell. Men bra romaner består bara ibland av originella tankar. Hur mycket vi kritiker än gapar efter berättelser som tänker och diskuterar sådana – något nytt! – kommer vissa grejer tillbaka, fast stöpta i sin tid, kanske av en anledning så enkel som att vi lever tillsammans, bland andra. Men att just Jonas Hassen Khemiri skulle gå och bli realistisk sedesskildrare hade jag aldrig gissat. 

Hans nya roman ”Pappaklausulen” är ett slags familjedrama i medelklassens Stockholm, antänt av att en pappa återvänder till Sverige för att hälsa på familjen han en gång lämnade. Sonen, nu pappa själv, har på distans fungerat som hans hjälpreda under många år. Men orken har trutit. Något måste förändras. Vilket, förstås, innebär konflikter, ett slags faderskapens tvister. 

 

LÄS MER – Annina Rabe: Khemiri skriver oförglömligt fint om kärlek i klassamhället

Familjedrama

Jonglerandet med form, språk och fiktionsnivåer, ja det där lättsamt postmoderna som präglade romanerna ”Montecore” och ”Allt jag inte minns” har lagts på is här. Khemiri är dock minst lika finurligt flyhänt som realist. Fast mer subtil och avspänd, mindre showig.

Ingen av romanens figurer har namn. Vi läser om en pappa som är en farfar, en pappa som är en son, en flickvän som är en mamma, en dotter som är en syster – alltså om figurer som bara benämns igenom sina familjerelationer. Ibland förskjuts benämningarna, ett led läggs till eller byts ut för att spegla skiftningar i stämning, handling och tid.  

Genom greppet, som inte känns det minsta tillgjort, skapar Khemiri romanens existentiella stomme, en sorts språklig reflektion av relationsdramats kärna: familjerelationer binder oss, trycker livet i vissa riktningar. Vi pågår och lever i förhållande till andra – i hur vi tänker på dem och i sorgsna gissningar om hur andra uppfattar och tänker på oss.

Pappaledig

En grogrund för giftiga missförstånd, inte minst för den pappalediga sonen, romanens huvudsakliga blickpunkt. Ständigt i bråk med sin flickvän om hushållssysslor, ständigt ängslig för att framstå som en dålig förälder, drabbad av impulsen att fly vardagen och sina två barn. Kärleken blinkar till någon gång, men mest syns stressen och ängslan, frustrationen och ilskan, längtan efter ett annat liv. 

En parodisk typ? Ja och nej. Både han och farfarsfiguren känns stundtals en aning uppskruvade, schablonlika – och i konfliktens förvecklingar kommer romanen farligt nära ärftlighetens gamla klichéer. 

Men Khemiri klarar balansen, har felfri koll på reglagen: det blir både parodiskt och övertygande ömt. Figurerna är småsinta och osympatiska, men samtidigt älskvärda, trovärdigt kantstötta av ganska vanliga liv och relationer – de olyckor som i varierande grad blir de flestas. 

 

LÄS MER – Johan Hilton: Khemiris "Jag ringer mina bröder" borde delas ut gratis

Khemiris bästa roman

Och Khemiri arbetar imponerande konstfullt med den realistiska prosans finaste verktyg. Ett exempel: när den unga pappans föräldraledighetsbestyr skildras och barnen hetsar honom från syssla till syssla, stegrar Khemiri språktakten i samklang med den tilltagande stressnivån: plötsligt satsradas de korta meningarna, punkter blir komman, läsningens och textfigurens puls en och samma. 

Ibland sitter jag fan och myser åt det. Små medel, klassiska grepp, men satta i bruk av en författare som aldrig har varit skickligare. Att kalla romanen välskriven vore en löjlig underdrift. 

Litterära faderskap är ganska ensidigt bundna vid patriarkens figur, god eller ond: hjälten Atticus Finch i Harper Lees ”Dödssynden”, tyrannen David Melrose i Edward St. Aubyns romanserie. Men Khemiri slänger ner patriarken i leklandets grällbleka bollhav och skriver fram den jämlika pappans klaustrofobiska tillvaro i prestationssamhället. Manlighetens klassiska benägenhet att fly ansvar ställs intelligent och snyggt mot en annan, mer välanpassad sida av samma egoism: viljan att bli, eller snarare uppfattas som den perfekta föräldern. 

Smart och enkel, och med en storhet gömd i detaljerna, i människomönstren som blottas, är "Pappaklausulen"  Khemiris bästa roman – och dessutom en av litteraturårets klaraste höjdpunkter. 

 

LÄS MER – Victor Malm: Elfriede Jelinek raserar det europeiska godhetshyckleriet bättre än alla andra

 

 

ROMAN

Jonas Hassen Khemiri

Pappaklausulen

Albert Bonniers förlag, 365 s.

 

 

Victor Malm är doktorand i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.