Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag önskar att Brøgger hade pratat om spriten

Suzanne Brøgger.Foto: ISAK HOFFMEYER / PRESSBILD NORSTEDTS
”Suzanne Brøgger. Samtalsmemoarer”.
Alf van der Hagen.Foto: Trude Eng / Norstedts
Linda Skugge.Foto: ANNA-KARIN NILSSON

I Alf van der Hagens biografi talar Suzanne Brøgger till punkt. 

Linda Skugge frossar i idolens öppenhjärtiga utsagor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det måste ha varit på ett av de där fina gamla antikvariaten i Helsingborg då jag knappt fyllda tjugo fångades av en gammal gulnad bok med en exceptionellt vacker kvinna i min egen ålder med håret täckt av en lila sjal. Uppväxt i en familj där feminist var ett skällsord hade jag ingen aning om vem Suzanne Brøgger var, och efter att fullständigt uppslukad läst boken insåg jag att det var inte hon heller. Feminist alltså.

Det var varken ”Fräls oss ifrån kärleken”” eller ”Crème fraîche” utan mellanboken (som jag fortfarande efter ”Ja” håller som hennes bästa) ”Kärlekens vägar och villovägar” samt hennes muntra introduktionstext – ”Inte en av idéerna i boken är min egen. Jag älskar att styra ut mig, med lånta fjädrar. Tack” – som fick mig på fall la grunden till ett livslångt Brøgger-beroende.

Brøgger lärde mig om det Henry Miller hade lärt henne. Att man måste skriva om sig själv för att det är det enda man känner till. Att man sedan ska lägga ut dimridåer för underhållningens skull. Eller kanske handlade allt bara om Scheherazade? Eller om att göra sig själv till en myt.

Hon lärde mig allt om den djupt omoraliska syssla som att skriva är.

Hon lärde mig varför det är bra att ständigt vara på väg och ska man alls landa beror det endast på en genomresa.

Hon lärde mig att man genom texten skapar sitt eget liv och att man lär sig något av alla fiaskon. Hon lärde mig allt om den djupt omoraliska syssla som att skriva är. ”Läsaren vill inte läsa hänsynsfulla författare”, skriver hon. ”De vill att boken ska vara en plats där man får reda på sanningar. Att skriva om sig själv är att skriva om andra. Den konst som bara bekräftar men inte sårar oss kan lika gärna gå hem och lägga sig i sin ask med plåster.”

Att förstå att det farliga inte är att flyga, utan att stå stilla. Att man måste suga av världen, suga och skörda. Hon lärde mig att det är okej att vara motsägelsefull och att ändra sig. Hon fick mig att också klyva mig i två: en privat och en offentlig. Hon tatuerade en vinge på hälen, jag en svala på armen.

Alf Van Der Hagens ”Samtalsmemoarer” är en fröjd för alla Brøgger-fans, så lyhört, så påläst, så inkännande och samtalen till text så väl transkriberade att ens första skepticism inför formen snabbt kommer på skam. Det är som att få läsa Brøgger, inte alls behöva nöja sig med någon halvmesyr till intervju där hennes ord misshandlats av en okänslig penna. 

Fullständigt naket berättar hon om sin mammas ständiga självmordsförsök.

Dessutom innehåller den en del så starka partier att det är omöjligt att läsa utan andnöd och man måste engagera hela väninnekören för att stå ut med att för första gången höra Brøgger tala till punkt utan att skoja till det. Fullständigt naket berättar hon om sin mammas ständiga självmordsförsök (”Här upphör all civilisation.”), om sina egna självmordstankar (”Jag hade ingen dialog med framtiden.”), om sexannonsen där hon bad främmande män att onanera inför henne (”Jag kunde inte vara vanlig mer. (...) Så kom jag att leva i en ofantlig lögn.”), om att bli allmänt villebråd efter våldtäkten i Uzbekistan (”Just då kände jag mig helt ensam i världen.”).

Hon missbrukade ju sig själv, messar en väninna. Behovet att avslöja allt var ju bara ett självskadebeteende, skriver en annan.

Själv saknar jag ett mer ärligt samtal om alkoholen. I ”Koral” kommer hon ut som alkoholist (hon kunde utan problem dricka en hel whisky själv och beskriver fasan hon kände om hon en kväll BARA fick fyra flaskor vin) men här svarar hon nej på en rak fråga om hon någonsin drack för mycket. Om det är ett ämne som kommer henne för nära eller om det bara är en av hennes vanliga dimridåer får vi aldrig veta.

 

 

BIOGRAFI

ALF VAN DER HAGEN

Suzanne Brøgger. Samtalsmemoarer
Översättning Staffan Söderblom

Norstedts, 306 s.

 

 

Linda Skugge är författare och medarbetare på Expressens kultursida. 

 

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=73717&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.