Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag läser Åsa Moberg om 1968 och känner sorg

Åsa Moberg. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Valerie Kyeyune Backström. Foto: OLLE SPORRONG

Till 50-årsjubileet av 1968 ges Åsa Mobergs "Snart är det 1968" ut på nytt.

Valerie Kyeyune Backström läser en bok som påminner om svikna förhoppningar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. I samband med 50-årsjubileet (för det är väl ett jubileum?) av 1968, detta ödesår, ges Åsa Mobergs roman ut på nytt, med nyskrivet efterord av författaren själv.

"Snart är det 1968" är den avslutande delen i trilogin om Nina Broman, som dumpat sin kille, får jobb på modefirman Lao-Tse och engagerar sig i FNL-rörelsen. Allt finns där; demonstrationerna, kårhusockupationen, den nya människan, klädd i trikå.

Det är lätt att göra sig lustig över en del – som de tre burgna kvinnorna som driver sitt antikapitaliska företag – för folket! – från ett kontor advokatpappan ordnat åt dem, och avrundar arbetsdagarna med studiecirklar om Kina och cirkelresonemang om arbetarklassen de solidariserat sig med. När de ibland möter arbetare uppstår alltid konflikt, eller besvikelse – de vet ju inte sitt eget bästa!

I dagsläget är det lätt att vilja läsa in löje, men Moberg skildrar tiden både med värme och skärpa, och Nina får vara den frågande, den som ibland tvivlar. 

Särskilt kvinnolivet, sexualiteten inte bara som lust utan också problem, ges unikt utrymme: skildringar av gynekologbesök och utdraget plågsamma aborter ger en glimt in i 1960-talets fria sex där männen alltjämt drog längsta strået.

Sveket från idealisterna

När man möter de dogmatiska människorna inbjuds man att med dagens ögon dra paralleller, hitta sekteristiska tendenser, om man är enkelspårig anklaga ”identitetspolitiken”. Ändå kan jag inte låta bli att känna sorg.

För vafan hände?

Moberg planterar tidigt tvivlet, att de mest ihärdiga ledare snart kommer sugas upp av socialdemokratin, göra strålande karriärer, att alla de mest fanatiska alltid bara är ett bra erbjudande ifrån att sälja ut sig.

I dag är det i stället ett race mot botten, i dag ska barn till gömda inte ens få gå i skolan, och samma generation som stod på barrikaderna och skanderande om internationell solidaritet klubbar nu igenom stängda gränser, eller har dragit sig tillbaka med sina förmögenheter och lämnat grovjobbet åt sina barn. Som att folk helt har glömt att det rätt att göra uppror. Fortfarande.

 

ROMAN

ÅSA MOBERG

Snart är det 1968

Natur och kultur, 315 s

 

Valerie Kyeyune Backström är medarbetare på Expressens kultursida.