Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag längtar tillbaka till boken direkt efteråt

Josefine Adolfsson.Foto: MIRIAM PREIS / NATUR OCH KULTUR
”Rippad”.
Hanna Johansson.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Ingen glider undan lättare än Josefine Adolfssons huvudpersoner. 

Hanna Johansson gillar nya romanen ”Rippad”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Rippad kan betyda vältränad eller fejk, en rip-off, att rivas loss. I Josefine Adolfssons nya roman med detta namn är det ett rippat, som i förfalskat, passerkort till ett nattöppet personalgym som blir orsaken till att huvudpersonen Julia bevittnar en skjutning – en dramatisk händelse mitt i berättelsen som ändå inte riktigt utgör någon vändpunkt. Julia glider undan denna erfarenhet som hon glider undan det mesta.

Det är en egenskap hon delar med berättaren Moa i Adolfssons debut ”Kårnulf was here” från 2004: uppmärksamheten och känsligheten inför sin omgivning, men också undvikandet. När romanen börjar är det visserligen Julia som nyligen har blivit lämnad – av Yara, en person hon haft en kärleksrelation med på ganska svajiga villkor, något som spiller över i själva lämnandet. 

Världen verkar snurra för snabbt och hon är ständigt i rörelse.

Yara ska vara i Brasilien i ”tre, fyra år” och under deras telefonsamtal med varandra får man en känsla av att det finns vissa glipor mellan hur Julia upplevt deras närhet och verkligheten. ”Ni sitter ju typ ihop”, kommenterar å andra sidan en bekant till Julia den halvhjärtade separationen, så man vet inte riktigt.

Kombinationen av uppmärksamhet och undvikande präglar också Adolfssons stil. Romanens Malmö och Köpenhamn, dess ganska stora persongalleri, skildras med ofta målande och träffsäkra detaljer, samtidigt med en viss brådska. Vid ett tillfälle säger Julia till chefen för städbolaget där hon jobbar att hon skulle vilja sövas ner, och man förstår henne. 

Världen verkar snurra för snabbt och hon är ständigt i rörelse, om än inte riktigt åt något särskilt håll. I dialogpartierna säger Julia ofta ”Men alltså”; hon pratar tveksamt, motvilligt, som om hon vädjade till den andra om en paus, men livet dundrar på utan pardon. 

'Rippad' känns som en resa.

Under en våldsam händelse som man för en stund tror ska rama in romanen, inleda och avsluta den, verkar det som om hon äntligen ska få vara i kommando. Sedan fortsätter det lite till. För nästan alla människor i ”Rippad” är upplevelsen av kontroll en illusion som snart spricker.

I linje med detta tjänar man på, som ett slags läsanvisning, att bara luta sig tillbaka och hänga med. ”Rippad” känns som en resa och när jag lägger ifrån mig boken efter ett par timmar längtar jag tillbaka till dess värld. Det finns en obesvärad rytm i språket, en humor som ofta uppstår i sättet människor gör pauser när de pratar. 

Det finns en blinkning till titelnovellen i Lucia Berlins ”Handbok för städerskor” när Julia redogör för sina kunder på Australiensvej, Schleppegrellsgade, Nørre Søgade och Østerbrogade, överhuvudtaget till Berlins samtidigt råa och poetiska blick. 

Världen snurrar vidare.

 

 

ROMAN

JOSEFINE ADOLFSSON

Rippad

Natur och kultur, 268 s.

 

 

Hanna Johansson är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

 

 

Så blev konservatismen het

Nu är ”Kulturkriget” här!

I Expressens nya tv-program möts Johan Norberg, Stina Oscarson och Malcom Kyeyune – för en debatt om konservatismen.

Dessutom berättar författaren Stig Larsson om sitt möte med Salman Rushdie: ”Min spontana impuls är att dränka honom, strypa honom.” Programledare: Daniel Sjölin.