Jag kommer aldrig kunna äta ostron på samma sätt

RECENSION. Det börjar nästan bli oundvikligt att på olika sätt beröra klimatet och förändringar av naturens, och därmed människans, livsvillkor för den som skriver litteratur som utspelar sig i en slags nutid. Det som tidigare främst varit en avgränsad genre, klimatfiktion, placerad i ett nära, men samtidigt avlägset nu, har nu blivit en integrerad del av samtidslitteraturen. 

I Daniel Gustafssons andra roman ”Fine de Claire” är skevheterna i naturen och årstiderna det som direkt får sätta tonen. En koltrast sjunger i avlövade träd under en årstid då den borde ha lämnat Sverige för varmare breddgrader. Nere på gatan ger sig huvudpersonen Helena sig av ner mot den franska kusten. Hon är geologen som sett kollega efter kollega lämna den akademiska forskningen till förmån för mer lukrativa uppdrag inom gruvprospektering och näringsliv, som blivit en rest från forna tider på institutionen. Hon, vars liv med den alltmer avståndstagande sambon Niels och konfliktfyllda relation med den vuxna dottern Sofia, går på tomgång. Naturen är i kris, hon är i en lågmäld men växande kris.

Det är ostron som blir katalysatorn för hennes uppbrott. Dessa odlade delikatesser, ett av världens äldsta nu levande djur som nu blivit en storskalig, framodlad produkt. En symbol för det system där människan förslavar och förvandlar naturen till handelsvara.   

Så påbörjas Helenas resa ner mot den franska kusten och Fine de Claire-odlingarna, där hon på vägen plockar upp två unga, polska EU-migranter på jakt efter arbete i de rikare delarna av Europa. Hennes ärende förblir okänt fram till slutet, även om läsaren kan ana vart hon och texten är på väg.

Förhoppningsvis innebär det också att det här är en roman som kan nå utanför Sverige.

”Fine de Claire” är, precis som den Augustprisnominerade debuten ”Odenplan”, en detaljrik och flödande roman, full av vindlande meningar.

Omgivningarna, oavsett om de är ett motell i Tyskland eller den franska atlantkusten är närvarande utifrån alla tänkbara sinnesförnimmelser. Helenas röst är stram och reflekterande, medan ilskan över människans rovdrift bubblar under den prydliga ytan. Gustafsson, som också är verksam som översättare från ungerska och engelska, har åter skrivit en roman som känns – hur klumpigt begreppet än ter sig – ”osvensk”. 

Med liknelser, omständliga men ljuvliga språkutflykter och långa meningar lägger han sig snarare nära ett centraleuropeiskt berättande än den effektiva, svenska samtidsprosan. Förhoppningsvis innebär det också att det här är en roman som kan nå utanför Sverige, för fler läsare än dem som behärskar svenska förtjänar att läsa boken. Som ostronälskare är det en sorg att inse att jag aldrig kommer kunna äta ostron på samma sätt igen, men som litteraturintresserad är det bara att jubla över en underbar läsupplevelse.

Elin Grelsson är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Månens sällskap: Vem genom eld

PODCAST. Om försoning och botgöring, och om det allra svåraste: att sluta fred med sig själv. En sökande podd från Expressen Kultur. Om samtidskultur, mytologi, religion och själva livsvillkoren för att vara människa. Med Eric Schüldt och Natalie Lantz.