Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag klottrar boken full av utropstecken!

Lisa Schmidt. Foto: LISA SCHMIDT / GLÄNTA
”Radera. Tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker”.
Nina Lekander. Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Redan de gamla grekerna använde litteraturen som plockepinn.

Nina Lekander rider på en poetisk undersökning i full galopp.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Nu ska jag försöka redovisa vad minnet inte ännu har suddat ut efter läsningen av denna spännande avhandling, en bok lika spektakulärt som snyggt formgiven och illustrerad. Bara omslagets utskurna rektangel där huvudtitelns ”dera” syns på nästa sida.

Men här finns inte Tove Janssons ”Hur gick det sen?”, även om frågan vore motiverad. Det tycks nämligen inte finnas någon ände, några gränser, eller ens en självklar början, på hur fiffigt konstnärer har manipulerat skrifter och böcker genom tiderna.

Många termer och uttryck är bekanta: intertextualitet, intermedialitet, multimodalitet, återbruk, plagiarism, fusion, transformation, palimpsest och appropriering – här befriat från identitetspolitiska hang-ups.

Kniffligare är Lisa Schmidts eget begrepp ”dialogisk ikonicitet”: ”ett teoretiskt verktyg som är tillämpbart på visuellt ikoniska texter vars ikoniska likhetsrelationer grundar sig på intertextualitet”. (Konstformer som möts, antar jag. Och här kunde väl också språkmaterialism ha nämnts?)

Perec och Mallarmé

Men förfäras ej du lilla hop, rid bara på i hopp och galopp. Alla medier är mixade och the medium är inte sällan the message. Eller massage i ”the mass age”. De snärjiga, smarta och ibland svårlästa lyriska angrepp vilka Schmidt beskriver och analyserar från flera vinklar gör (bort)valen för läsaren många och generösa.

Det går bra att begynna med antikens ”cento”, en sorts litterärt plockepinn eller citatpoesi, som sedermera lyftes fram av bland andra Oulipos stjärnförfattare George Perec (lipogram, heterosexuell vers och andra trick). Eller varför inte med en annan här rekordartat betydelsefull influens: Stéphane Mallarmés 1800-talsdikt ”Un coup de dés jamais n’abolira le hasard”.

Nej, ett tärningskast kan aldrig upphäva slumpen. Men slumpen har likaväl som slugheten släppts lös hos flera experimentella konstnärer med utgångspunkt hos Mallarmés redan i sig själv grafiskt okonventionella dräkt. Layouten är ett modus som rymmer ord, tomhet och rumslighet för andra att angripa, berika eller för den delen snylta på eller sabba. I somliga fall blir attackerna rätt och slätt löjliga, och ibland hjälper inte Schmidts försök till analys.

Man må citera eller knycka från allehanda författare eller konstnärer, men nog är radering – om det nu inte är politisk censur – ungefär samma sak? Samtidigt tydliga men osynliga stölder, plus inte sällan gåvor och tributer?

Shakespeare och Stein

Det är nöjsamt att nicka instämmande åt gamla idoler som Guillaume Apollinaire, Kurt Schwitters och Gertrude Stein, men lika skojigt att lära känna nya eller halvbekanta namn. Låt mig särskilt nämna amerikanen Ronald Johnsons bygge eller nedmontering av Miltons ”Paradise lost” under titeln ”Radi os” (1977). Liksom britten Tom Phillips med sitt ”A humument”, ett mångårigt projekt byggt på den bortglömda viktorianska 1800-talsromanen ”A human document”. En fusion av mediala uttryck, av människa och dokument, värd att beundra på Johnsons hemsida.

Inte att förglömma amerikanskan Jan Bervin, som har gripit sig an bland annat Shakespeare och Emily Dickinson – den senare i textil form och med inriktning på skiljetecken. Såväl sömnad som metafor och okonventionell interpunktion är ju utmärkande för Dickinson; liksom det tomrum, den vithet och de palimpsester som Gilbert och Gubar har resonerat kring. 

Skiljetecken är intressanta och användbara. De för oss osökt in på Carl Fredrik Reuterswärd vars artikulering av mellanrum i 1960 års verk ”Prix Nobel” (följd av ”Snille & Smak” där han bakade en limpa av SAOL) känns särskilt aktuell i dag.

Det krävs dock tid, tålamod och en viss förmåga till multitasking för att ta sig igenom 'Radera'.

Övriga svenskar som Lisa Schmidt tar upp är Åke Hodell, Öivind Fahlström, Pär Thörn, UKON och Johannes Heldén. Sistnämnda konstnär känd för sitt algoritmiskt skapade och självskapande diktverk ”Evolution” (kolla på nätet). Jag hade gärna läst mer om dessa slags moderna, mer eller mindre matematiska figurdikter.

”Radera” gör alltså en vindlande resa genom (den västerländska) litteraturen och litteraturvetenskapens moden och svängningar. Det kunde ha radats upp flera namn och teman: poetopolitisk aktivism, postkolonialt och antirasistiskt inspirerade raderingar, poststrukturalistiska idéer om författarens död, bokbål …

Det krävs dock tid, tålamod och en viss förmåga till multitasking för att ta sig igenom ”Radera”. Utförliga fotnoter är satta i spalter jämte brödtexten, så en smula split vision krävs för att sätta pucken i nätet. Och medan jag tråcklar ihop detta patchwork klottrar jag i trots mot Adorno men under futuristen Marinettis applåder dit en stor mängd utropstecken!

AVHANDLING

LISA SCHMIDT

Radera. Tippex, tusch, tråd och andra poetiska tekniker

Glänta produktion, 288 s.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Trosbekännelser”.

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Veckans gäst är artisten Pugh Rogefeldt, mottagare av årets Cornelis Vreeswijk-stipendium på 750 000 kronor. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!