Jag kan ha haft fel om hans Nobelpris

RECENSION. Hur följer man upp ett Nobelpris? Två beprövade strategier för den som bävar under utmärkelsens tyngd är tystnaden (inte skriva alls) och långfingret (skriva något riktigt crazy och för det mesta ganska dåligt). 2017 års pristagare Kazuo Ishiguro har med sin första roman sedan priset i stället valt den svåra tredje vägen: att skriva en bok för alla sina fans.

Efter sitt inte helt lyckade försök att i den sömniga romanen ”Begravd jätte” bemästra genren historisk fantasy är Ishiguro nu tillbaka i tryggare, mindre dimhöljd terräng. ”Klara och solen” kan bäst beskrivas som en crossover mellan Ishiguros två största hits, den dystopiska coming-of-age-romanen ”Never let me go” och herre-slav-studien ”Återstoden av dagen”. 

Romanen utspelar sig i USA i vad man måste uppfatta som en ganska snar framtid. Den äldre generationen minns fortfarande en tid då alla människor var lika mycket värda, åtminstone på papperet, och ungdomar umgicks otvunget med varandra i den verkliga, fysiska världen. 

Som robotskildring är ”Klara och solen” oväntat lyckad.

Det nya Amerika däremot är ett kastsystem, där det går en skarp linje mellan de som blivit ”höjda”, med andra ord genetiskt pimpade för att prestera bättre i skolan, och de som av ekonomiska eller ideologiska skäl inte blivit det. ”Höjda” ungdomar får all sin undervisning digitalt (framtid eller samtid? dystert, hursomhelst), och för att råda bot på ensamheten som följer på hemundervisningen är det vanligt att skaffa ungdomen en robot, eller AV – Artificiell vän. 

Klara är en sådan AV, som efter många långa timmar i ett butiksfönster hamnar hos den levnadsglada men dödligt sjuka flickan Josie. Som AV är Klaras främsta mål att tjäna sin människa, och snart upptas hon helt av en dubbel önskan: att rädda Josies liv, och dessutom att se till att hon får leva det livet tillsammans med den ohöjda grannpojken Rick.

Som robotskildring är ”Klara och solen” oväntat lyckad. Många skarpa författare har försökt spekulera kring den eventuella framtida relationen mellan människa och artificiell intelligens, men dessa romaner fastnar ofta i moraliska frågeställningar kring när och på vilka grunder en robot bör tillskrivas samma värde och rättigheter som en människa. 

Med ”Klara och solen” befäster han sin position som den frivilliga underkastelsens främsta uttolkare.

Ishiguro kringgår elegant den frågan, genom att helt enkelt slå fast att Klara inte har något värde för romanens mänskliga aktörer bortom rollen som hjälpare, och inte heller vill ha det. Klara har mer än flyktiga likheter med Ishiguros mest ikoniska romanfigur, den plikttrogne, uppmärksamme och självförintande butlern Stevens i ”Återstoden av dagen”. 

Ishiguro är en mästare på att skildra de mest komplexa aspekterna av mellanmänskliga maktstrukturer, inte minst ur den maktlöses perspektiv – med ”Klara och solen” befäster han sin position som den frivilliga underkastelsens främsta uttolkare. 

Det nostalgiska skimret som tycks lägga sig över allt Ishiguro vidrör finns också där och gör läsningen skör och andaktsfull. Jag muttrade en del när Ishiguro fick sitt pris, men jag börjar så smått att undra om det inte trots allt var jag som hade fel och Nobelkommittén som hade rätt. 

Sådana erkännanden gör jag faktiskt inte varje dag.

Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.