Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag har hoppats så länge att hon ska få Nobelpriset

Friederike Mayröcker i sitt arbetsrum.Foto: Picasa / ELLERSTRÖMS
”Patos och svala”.Foto: ELLERSTRÖMS
Hanna Nordenhök.Foto: OLLE SPORRONG

Hon fyllde nyss 95 år och fortsätter att vara en av de största författarna. 

Hanna Nordenhök drabbas än en gång av Friederike Mayröckers vildsinthet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Någonting förenar den åldrade människan med poeten – den ena i exil från en förhärskande ungdom och den andra från ett av romaner, kriminallitteratur, autofiktiv prosa och kändisbiografier starkt dominerat litteraturlandskap. 

Poesin liksom åldrandet föreställer jag mig som en sorts vägrans och undandragenhetens konst, som en möjlighet till en ny sorts skärpa, inbromsning och närvaro. Och kanske behöver vår tid, med sin hastighet och besatta cybersocialitet, sin splittrade uppmärksamhet, som ingen annan tid de åldrade poeterna, de riktigt gamla själarna. 

De som snart kanske inte är med oss – men som under ett skrivande liv har ackumulerat den sortens klarhet man bara kan få av att leva länge, av att tänka och författa över stora tidsspann. En författare som skriver ur ålderdomen är kanske i sig ett slags motgift mot det korta minne och känslan av odödlighet man kan få intryck av att vi just nu särskilt mycket lider av, sådant som på ett större samhälleligt plan i värsta fall leder till historieglömska och klimatförnekelse. 

Den österrikiska poeten Friederike Mayröcker föddes 1924 i Wien – i år fyller hon 95, av en händelse samma dag som den krisande institution vi numera känner som Svenska Akademien firar sin årliga högtidssammankomst. Jag har hoppats länge på att Mayröcker skulle få Nobelpriset, nu gick det som bekant till en annan österrikare, vars pris till synes kommer att ge svåra efterskalv under lång tid framöver. Sorgligt nog betraktas Mayröcker sannolikt som på tok gammal för ett Nobelpris, vilket är synd: jag vill ju tänka att en författare lever till det att hon slutar skriva. 

Ingen har heller utforskat åldrandet som Mayröcker.

Att en människa i sin egen kropp kan bära nästan ett helt sekel är svindlande att tänka på – kanske gäller det på ett särskilt sätt just författare, som i någon mån alltid är tidsvittnen. Ingen har heller utforskat åldrandet som Mayröcker, åldrandet från den skrivande människans position, en utsiktspunkt som i hennes dikter och vilda prosa aldrig kan vara tillbakalutad utan tvärtom handlöst utkastande sig i existensen med både språklig exakthet och frenesi. När jag nu läser hennes senaste bok ”Patos och svala”, som hon skriver på randen till de nittio, bländas jag återigen av kraften i hennes språk. 

Från en svenskspråkig horisont har vi den strålande översättaren Ulla Ekblad-Forsgren att tacka för en rad enastående böcker av Mayröcker, poesi, hörspel och prosa där genregränserna både luckras upp och skärps. 

Mayröckers författarskap liknar en enda lång flödesanteckning, ett febrilt slags tänkande i bok efter bok som verkar pågå samtidigt med ordens framskrift – eller ett ”synkop-diktande”, som det heter i ”Patos och svala”, som med sin fladdrande och rastlösa meningsbyggnad och ständigt inskjutna utrop i versaler och kursiverade emfaser skapar en säregen puls. 

Men det handlar också om en storslagen poetisk inventering av erfarenheten, av kärleken, sorgen, kroppen, minnet och språket. Mayröckers språkarbete både luckrar upp och skärper gränsen mellan inre och yttre, minne och glömska, läsning och skrift, språk och sinne, litteratur och fysiskt liv. 

Friederike Mayröcker 1969.Foto: Wilhelm Bertram / DPA TT

När den egna kroppens åldrande, som i den ljuvliga prosaboken ”Om jag ruskade en älskling” (2010), kan liknas vid en ”dekomposition”, ”ett itudelande och sammansättande på nytt” – blir det samtidigt en metafor för textens egen rörelse. Här trängs skrivandet och varandet samman i en enda väv, ett kollage av brokiga delar, och blir till en livsbetingelse lika självklar och tvingande som andningen. Detta att ”hela dagen (gränslöst) kunna skriva”, att ge sig åt att ”ha FEBER”, så som ett ”barn växer febrigt”. 

”Patos och svala” utgår från en elva-veckors sjukhusvistelse sommaren 2015, en tillvaro bland sjuksystrar, terapeuter och rumsgrannar som trumpetar på morgonen och stör poetens ”melankoliska temperament”. Poeten dricker ljummet kaffe i sjukhusträdgården, hennes hår har slutat växa i chock, hon låter sina naglar målas i kafeterian. 

Men även om sjukdomssymptomen är lika fysiska som ”metafysiska” är det en ”100-hövdad kvinna” som för ordet, en Medusa och ”ex-trollslända” som kan samtala med Salvador Dalí, Max Ernst, Hegel eller Nelly Sachs som om de rörde sig alldeles intill henne på sjukrummet – även Peter Handke får en liten hälsning. 

Starkast är det svidande vackra porträttet av modern.

Gemenskapen med andra skrivande och skapande är lika närvarande i hennes liv som de ringande och påhälsande vännerna och kollegerna, liksom de många uppdykande kvinnogestalterna – erfarna i verkliga livet eller lästa i litteraturen och betraktade på målningar. Ur minnet eller fantasin tittar de tillbaka på den sjuka iklädda sina taktilt beskrivna plisserade kjolar och höghalsade blusar, sina sommar- ylle- och sidenklänningar med vita Caesarfjärilsprickar. 

Starkast är det svidande vackra porträttet av modern, ”Mama”, det går som en dov ton genom boken. Hon som i drömmen sitter med handarbetet vid det öppna fönstret, eller står på ett gulnat fotografi från Tatrabergen. 

Till detta ”alfadjur” är Mayröckers skriftjag en ”lillasyster” snarare än en dotter, och flickan iakttar sin mor när hon sitter och utbyter hemligheter med väninnor eller sneddar över gatan i små klackstövlar. Bilden av hur denna mor brukade gömma sin tumme i vänster näve när hon var rädd återkommer och sys samman med den egna rädslan – tills tummen blir en lapp, ett budskap som framtalas ljust eller sorgset ur gulnande majsfält. 

”Patos och svala”, ”Pathos und Schwalbe”, kunde lika gärna vara namnet på Mayröckers hela författarskap. Var annars förenas en så lidelsefull existentiell uppfordran med bilden av språkets över himlen svirrande flykt på samma sätt som där? Var annars kan en svala så ömsint förbindas med det att svälja? – eine schwalbe, ich schwalbe, en svala, jag sväljer. Som om ”sväljandet” och ”svalandet” vore en och samma rörelse av glupskt och på snabba vingar framstörtande liv. Hos Mayröcker blir ett ”liderligt svalbo” samtidigt ett ”rede för ett patos”, där levandets svindelfart och skörhet inte går att skilja åt. 

PROSA

FRIEDRIKE MAYRÖCKER

Patos och svala

Översättning Ulla Ekblad-Forsgren

Ellerströms, 236 s.

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Asparna”. 

 

LÄS MER – Hanna Nordenhök: Aldrig mer vill jag svika en syster

LÄS MER – Hanna Nordenhök: Han blottar Europas ofattbara barabari

 

Vem dödade min mor? 

Patrik Lundberg och Anna Hellgren diskuterar klassamhället med Kultur-Expressens Karin Olsson.