Jag gillar hennes hybris men hälften vore nog

LITTERATUR | RECENSION. Den som tidigare har läst Josefine Klougarts böcker känner genast igen sig i hennes textlandskap. Framför allt är det förstås det förtätade bildberättandet: det som med viss rätta gett henne epitetet ”Nordens Virginia Woolf”. 

Det finns en livgivande omättlighet i Klougarts sätt att ständigt uppfinna nya gestaltningsformer i sin prosa. Det är bilder som ofta är anslående vackra, som nästan alltid slår an ett helt rent ackord. I den nya boken ”New forest” får vänner av dessa koncentrerade och känslomättade bilder sitt lystmäte, och möjligen lite mer därtill. Den prosalyriska form som normalt brukar få inhysas i små, tunna böcker har här fått svälla ut över nästan 700 tättskrivna sidor, i heroisk översättning av Johanne Lykke Holm. 

Jag gillar verkligen anspråket, ja rentav hybrisen, i att låta en sådan i grunden icke-narrativ litteraturform breda ut sig på så många sidor. Men jag är inte alldeles övertygad om att det är nödvändigt. Eller snarare, som läsare är jag ganska säker på att det som berättas i den här boken med fördel också hade kunnat sägas på halva sidantalet. För även om Klougarts prosa är engagerande infinner sig också stundtals en känsla av övermättnad när scen på scen, bild på bild läggs till varandra. 

Besök i England

Med icke-narrativ menar jag nu absolut inte att Josefine Klougart inte har något att berätta, för det har hon. Och även här känns tematiken igen från hennes tidigare böcker: det handlar om ljus och mörker, om kärlek, uppbrott och sorg, om vad som blir kvar när något eller någon går förlorad. I ”New forest” löper tre separata berättelser parallellt. 

En handlar om den ännu inte vuxna flickan som är på besök i England med sin familj. Den andra om en kvinnlig författare i trettioårsåldern som befinner sig i en relation som hon vill men inte förmår att lämna. 

Och den tredje om en äldre kvinna som efter att ha vårdat sin sjuke make blir änka. Hon har kroppen hemma för en likvaka, och vägrar att släppa den ifrån sig. Tre kvinnor i olika stadier av livet, tre kvinnoroller. Av de tre romantrådarna är det den om författaren och hennes uppbrott som får ta störst plats; men själv tycker jag att historien om den äldre änkan är den mest intressanta. 

Känsla och intellekt

Att förmå släppa taget, det är i grunden det berättelserna via sina ibland rätt slingriga omvägar handlar om. I den mån man nu kan tala om en handling. För på samma sätt som i sina tidigare böcker gör Klougart det föga enkelt för läsaren. 

De tre romanspåren glider sömlöst ut och in i varandra, även som uppmärksam läsare får jag ibland bläddra tillbaka och försöka hitta stället där en historia gled in i den andra. Perspektiven skiftas från första till tredje person mitt i ett händelseförlopp, ett grepp som Klougart även använt i tidigare böcker. 

Jag rekommenderar läsaren att vara fullständigt klarvaken vid läsningen; risken är annars att alltsammans flyter ihop till relativ obegriplighet, och att Josefine Klougarts massiva bildrikedom i stället letar sig in i ens drömmar. Vilket å andra sidan kanske inte är så tokigt. För samtidigt som hjärnan får arbeta för att bringa ordning i textmassan, är det de kraftfulla bilderna och stämningarna som obönhörligt för boken framåt. I grunden krävs för detta ändå en läsning som handlar mer om känsla än intellekt. 

Romanens sista sidor, där Klougarts meningar krympt till korta satser, är något av det vackraste jag läst i nordisk prosa på mycket länge. Samtidigt är jag fortfarande inte helt övertygad om varför det krävs 700 sidor för att komma fram till dem.  

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.