Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Inte ens en författare som Bernhard klarar sig ensam

Thomas Bernhard.
Foto: ANDREJ REISER / TRANAN

Österrikaren Thomas Bernhard, den förljugna borgerlighetens kanske främste häcklare, skrev i ständig opposition.

Ulf Olsson läser nyutgivna verk från ungdomsåren och hittar nycklar till författarens plats i världen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hela mänskligheten lever ”sedan mycket länge fullkomligt i exil”. Tanken är den österrikiske författaren Thomas Bernhards, placerad i munnen på en av gestalterna i kortromanen ”Ungenach”. Tanken har konsekvenser: politiskt frågan om medborgarskap, estetiskt frågan om språkförbistringen: hur tala från en existens i en konstant, hela tiden pågående ”katastrofstämning”? Måste inte litteraturen då, för att citera en annan av Bernhards kortromaner, ”Amras”, tala i en form sammansatt av ”tusentals motsägelsefulla stämningar, mutationer, revolutioner, explosioner”?

”Fyra kortromaner”.

När nu Thomas Bernhards ”Fyra kortromaner”, i översättning av Jan Erik Bornlid, fogas till den redan omfångsrika listan av Bernhard på svenska, så får man möjligheten att följa hur en ung författare prövar sitt språk och sin stil – och hur det språket kokar ihop till ett enda flöde. Eller hur ”ord söker ord” – för att citera den nu också utkommande diktsamlingen ”Ave Vergilius”, likaså i Bornlids översättning.

”Amras”, från 1964, som inleder ”Fyra kortromaner”, är en underbar liten roman om två bröder, överblivna efter föräldrarnas självmord och instängda i ett torn. De två bröderna speglar varandra: en är naturvetenskaplig forskare, den andra musiker. Man kan påstå att de representerar de två sidorna i Bernhards skrivande: å ena sidan ett strängt logiskt, systematiskt sönderplockande, å andra sidan ett estetiskt medvetet sammanfogande av delarna.  

'Amras' tydliggör hur Bernhards verk baseras på montaget.

Grunden för ”Amras” är att det inte finns någon stabil grund. Allt är fragment: du är inte ”något annat än fragment”, städer och länder är fragment, ”jorden ett fragment”. Och det gäller också de två bröderna, deras tillvaro har alltid varit ”perforerad”. Och måste då inte också litteraturen bejaka fragmenteringen för att kunna skriva den? ”Amras” tydliggör hur Bernhards verk baseras på montaget, på sammanfogningen av delar: ”Amras” består i den ena broderns tal, i brev till advokaten, i den andra broderns anteckningar, i aforismer… i meningar perforerade av tre punkter. 

Någon konventionell berättelse låter sig ”Amras” inte formas till. Och kommen till den sista av de fyra kortromanerna, till ”Billigätarna” från 1980, blir det, om inte förr, klart för läsaren varför denna prosa inte följer berättandets vanligaste konventioner. ”Billigätarna” fokuserar gång på gång själva ögonblicket, den akuta händelsen. Den kan gärna vara helt trivial, det kan handla om hur två kryckor, lutade mot en restaurangvägg, plötsligt ramlar omkull. Romanen handlar om en grupp män som äter billiga måltider – eller om den handlar om hur man kan skriva dessa män. 

En av billigätarna är ”fysiognomiker”, denne Koller studerar och drar slutsatser om människors inre utifrån deras utseende, deras fysiska form. Kanske är det en författare som Bernhard monterat in i middagssällskapet: ”han väntade bara på ögonblicket när det skulle bli möjligt för honom att sätta sig ner och skriva billigätarna”. Så är då författaren också exilerad: i stället för att delta betraktar han, i stället för att medverka skriver han: ”han föraktade varje så kallad samhörighetskänsla” - . 

Den intellektuelle måste 'ta upp kampen mot massan redan i födsloögonblicket'.

Och är man nu exilerad från alla sammanhang kan man också se dem för vad de är. I ”Billigätarna” möter man de rasande utfall mot det korrupta, borgerliga samhället som Bernhard-läsaren förväntar sig och längtar efter. Så är utbildningssystemet bara en rad ”karaktärsdestruktions- och förstörelse- och förintelsemaskiner”, lärarna och professorerna dessas ”hantlangare”. Mot samhällsmaskinen ställer Bernhard här sin fysiognomiker Koller. Denne har insett att han måste forma sig själv, den intellektuelle måste ”ta upp kampen mot massan redan i födsloögonblicket” – människorna, heter det i ”Watten” från 1969, ”möjliggör oupphörlig smärta”.

”Ave Vergilius”.

Så kan man läsa Bernhards författarskap som en motståndets och olydnadens höga visa. Eller som en dröm om den fria individen – men det vore nog att förenkla läsningen lite för mycket. I ett efterord till diktsamlingen ”Ave Vergilius” pekar poeten och kritikern Malte Persson på att dikten blandar ett sorgens tonfall med en ”expressionistisk brutalitet”. Den iakttagelsen har sin giltighet också för författarskapet i stort. ”Ave Vergilius” synliggör hur förankrat i litteraturhistorien också ett författarskap som Bernhards är. Flödet av raseriutbrott, den koleriska samhällskritiken, har inget av spontanitet eller naturlighet över sig: stilen är utstuderad, radikal, möjliggjord just som litteratur.

Eller annorlunda uttryckt: också den olydige, skenbart så ensamme författaren tycks beroende av en omgivning, en tillhörighet, en tradition – bara i ett lyhört samspel med litteraturen som föregått honom kan författaren uttrycka sin olydnad. Men samtidigt krävs blicken mot människorna, trots den smärta de fogar oss: ”kanske är vi alltid vid liv genom kontakten med en människa, genom att någon tilltalar oss, genom att någon förtalar oss, genom att någon hatar oss.”



ROMANER

THOMAS BERNHARD

Fyra kortromaner

Översättning och efterord Jan Erik Bornlid

Tranan, 312 s.

LYRIK

THOMAS BERNHARD

Ave Vergilius

Översättning Jan Erik Bornlid

Efterord Malte Persson

Ellerströms, 64 s.



Ulf Olsson är professor i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.