Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Den lilla tråkiga kärleken räcker längre än den stora

Sara Paborn.Foto: CAROLINE ANDERSSON / ALBERT BONNIERS
Foto: ALBERT BONNIERS
Daniel Sjölin.

I tider av karantän, isolering, oro och ångest kan en kärleksskildring lindra.

Daniel Sjölin checkar in i Sara Paborns somriga roman och känner sig trygg. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. När livet blir en tragisk schlager och du faller från dina marterade ideal ned i klichéns dypöl, finns alltid litteraturen. Den har redan varit där, gått i dina människospillror. Särskilt samtida relationsskildringar är att föredra för den som bedragit eller blivit bedragen, dumpat eller dumpats, klantat sig eller krisat, och som vrider sig på hallgolvet i ruelse över sitt ansvar, medan räkningarna snöar in genom brevinkastet. Relationsromaner kan då få samma effekt som kall yoghurt i en orosmage. 

Utspelar sig romanen dessutom både i nutid och i gammal hederlig svensk pensionatsmiljö i Båstad 1955, finns ingen hejd på hur mycket du kan regrediera. Förlora dig i miljön av stamgäster, köksor, låneraggsockor, väteperoxid, kokkaffe och salubrin. Det är här den sjuttonåriga Veronika förälskar sig i konststudenten Bo i Sara Paborns ”Tistelhonung”. De erövrar varandra en sommar med mycket bin och litet blommor, och ses sen aldrig mer. 

Det är en träigt komponerad bok.

Över 60 år senare får Veronika besök på äldreboendet av en relationscoach på dekis. Ebba levde högt på föreläsningar om det lyckade äktenskapet, tills hon bedrog och lämnade sin man för en karl, som i sin tur snart dumpade henne. Nu är hon lika sänkt som karriären. 

Det är en träigt komponerad bok, där hjärnskakningar, trötthet och ett sakmodigt researcharbete bromsar ner informationstakten, för att vi pö om pö ska få oss Veronikas och Bos sommar till livs. Men träigheten stör inte det minsta, utan ger tvärtom ger en rekorderlig känsla av sommarbok. Paborns gestaltningskonst av pensionat, skulpturer i småstäder, svunnet folkhem och inte minst kärlek, är den stora behållningen. Man köper berättelsen rakt av, eskapismen och nostalgin bonar om och gör gott. 

Den lilla kärleken räcker ofta längre.

Även ramberättelsen om Ebba fungerar utan att man plågas av hennes öde. Det har med tonen att göra. Hon har inte gått under eller sönder, bara ner sig. Det blir som att gå in en korsordsvärld där inte inget ont i grunden kan hända. Verkligheten håller sig inom sagans ram, skriet från existensens djup uteblir. Det enda som sånär spränger hål på tryggheten är porträttet av en sårig, stressad fotograf direktimporterad från prekariatets undervegetation. Hon råkar sånär ha ihjäl både huvudpersoner och läsmys. Henne vill man möta i nästa bok.

Budskap? Den lilla kärleken räcker ofta längre. Den kan räcka till ett 60 år lyckligt äktenskap. Det gör den inte till den stora kärleken, som tycks lika lågmält monumental i fångat som i förlorat skick. 

I bästa stunder skildrar inte romanen pensionatets trygghet, den är ett pensionat. Det är bara för den trötte, orolige, och själsligt utmattade att checka in. 

 

ROMAN

SARA PABORN

Tistelhonung

Albert Bonniers förlag, 320 s.

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.

 

Kan man verkligen räkna virus som liv? 

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin och författaren Aase Berg på videolänk om isoleringstillvaron, varför poesi inte ska läsas på en scen och om vad ett virus egentligen är för något.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Stefan Lindberg. Se det avsnittet nedan.