Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ingenjörens blå blomma glimmar genom historien

Målning av Novalis.
Foto: Album / Prisma / Album
Sara Abdollahi.
Foto: OLLE SPORRONG

Förromantikern Novalis lät naturen och kulturen smälta samman.

Sara Abdollahi fascineras av två dyrbara mineraler till böcker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Samtidigt som miljö- och naturkatastrofer drar fram över världen utger bokförlaget Faethon Novalis (1772-1801), ett av förromantikens centrala namn.

Det rör sig om en parallellutgivning av två olika böcker. ”Lärjungarna i Saïs” som utkom första gången postumt och samlar naturfilosofiska och naturmystiska prosafragment med efterord av Novaliskännaren Johan Redin. ”Hymner till natten” – diktsviten som först publicerades i Athenäum – tidskriften som gavs ut av Friedrich Schlegel och lade grunderna för den tyska romantiken. Sviten är utgiven i en tvåspråkig utgåva och för efterordet står Daniel Birnbaum.

Novalis, pseudonym för friherre Friedrich von Hardenberg, dör strax innan han fyller 30. Under sitt korta liv formulerar han starka fragment och litterära stycken som bär likheter med yrket han är utbildad till, dåtidens motsvarighet till civilingenjör med inriktning bergs- och gruvdrift. Ingenjören och skalden smälter samman i det som Daniel Pedersen formulerar i sitt korta och kärnfulla förord: ”Ett sökande efter någonting gnistrande i det fördolda att föra upp till ytan, dyrbara mineraler eller ord.”

Ska man ge sig på det svindlande att sammanfatta Novalis glimmande tankeverk kan poetiken sägas kretsa kring uppmärksamhet.

Trots sitt korta liv lämnade Novalis stora avtryck på litteraturen. Ett sådant är den blåa blomman, en sorts symbol för längtan efter det ouppnåeliga: Kärleken och odödligheten. Samma blomma som fick Almqvist att träda in i de swedenborgska sfärerna, och kan hittas i Maria Gripes ”Tordyveln flyger i skymningen”. 

Natten är ett givet tema hos romantikerna, så också hos Novalis. ”Hymner till natten” fördjupar den till att bli ett dunkelt centrum som är diktens själva källa. Ett mentalt universum av underjord och skuggriken aktiveras när Novalis skriver om hur hans älskade Sophie von Kühn försvinner ”i den största av nätter, dödens”. Han skriver för att övervinna döden: ”Ej mera var ljuset / gudarnas hemvist / och himmelska tecken – / nattens slöja / kastade de över sig / natten blev till / uppenbarelsernas mäktiga sköte”. Men det finns naturligtvis en intressant motsägelsefullhet: Han skriver inte om död och natt i motsättning till liv och ljus – de förutsätter varandra.

Ska man ge sig på det svindlande att sammanfatta Novalis glimmande tankeverk kan poetiken sägas kretsa kring uppmärksamhet. I ”Lärjungarna i Saïs” skriver han att: ”Mot allt som människan företar sig måste hon rikta sin odelade uppmärksamhet eller sitt Jag.”

Att trots alla våra försök att tränga in i naturen kommer den alltid att finnas utanför människan.

Det odelade finns i den slitna frasen om att vara ”ett-med-naturen”. Människan blir den natur som av nödvändighet måste ställa naturen utanför sig. Men i grunden är vi varken i eller inför naturen utan vi är natur. Varje reflektion blir en delning av naturen – helt utan våld och experiment. Människan utmärker sig som djur, vi är de enda som talar om naturen, och när vi gör det görs den till objekt.

I sitt efterord menar Redin att: ”Naturen är inte färdig och det är inte heller människan”. Att trots alla våra försök att tränga in i naturen kommer den alltid att finnas utanför människan. En påminnelse om att endast när vi slutar betrakta natur och kultur som varandras binära motsatser kan en sann förbindelse mellan dem ske.

Hos Novalis smälter natur och kultur samman, inte bara till innehållet utan också i själva formen – med en sömlös komplexitet rör han sig experimentellt mellan olika stilar. ”Med människan ändrar sig världen. Slut – åkallan”, skriver han. 

Kanske behöver det inte vara så. Inte om vi är odelat uppmärksamma på att floder, träd, blommor och djur har mänskligt sinne. Kanske kan då det himmelska hjärtat öppna sig ”mot kärlekens glödande sköte”. Och om inte – där döden sätter punkt för människan fortsätter ändå naturen.


POESI

NOVALIS

Lärjungarna i Saïs

Översättning Margaretha Holmqvist

Bokförlaget Faethon, 96 s.

POESI

NOVALIS

Hymner till natten

Översättning Gunilla Bergsten, bearbetad av Daniel Pedersen

Bokförlaget Faethon, 160 s.


Sara Abdollahi är kritiker på Expressens kultursida.