Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ingen tar emot dig när rasismen blir rikets lag

Foto: LEO BAECK INSTITUTE / ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Foto: ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Foto: JACQUETTE ÅKERMAN
Foto: ANDREAS RASMUSSON / NORSTEDTS

Det tog 80 år för exilromanen ”Resenären” att helt och fullt bli utgiven på tyska. 

Sigrid Combüchen skriver dess efterord om en vanlig medborgares förvandling till förföljd jude.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Sjuttiofem år efter det att den torpederats och drunknat tillsammans med sin författare utanför Azorerna, återuppstod romanen. Inte mirakulöst. Sedan 1939 fanns den i en engelsk-amerikansk version under pseudonymen John Grane. Men den då tjugofyraårige författaren Ulrich Alexander Boschwitz tycks inte ha ansett sig ha nått verkets mål med den pseudonyma ”The man who took trains”, utan fortsatte arbeta vidare med manuskriptet på tyska. 

Modersmålet ger större siktdjup när man skriver, fler nyanser, extra nyanser. Enstaka författare har gått över gränsen till ett nytt språk, Joseph Conrad förnyade engelskan med en svagt dialektal skuggning. Andra som Milan Kundera byter personlighet när de skiftar idiom. Båda dessa växlade också nationalitet, men ”Resenären” handlar om en man som inte vill göra just detta och med den tematiken blir modersmålet en viktig del av spelplatsen.

Otto Silbermann har alltid varit tysk och anser sig ha rätt att vara det, även om han är jude i Nazityskland. Det är därför en språklig internationalisering av romanen i original omöjligt kan göra den rättvisa. Särskilt som engelskan, med dess många fallgropar av smidig, ledig elegans saknar motsvarighet i tyskan. Så kan man föreställa sig att Boschwitz tänkte, eller snarare kände, när han bar med sig den tyska versionen av en redan publicerad bok och arbetade om den till det som nu håller på att bli ett stort eftermäle, under de tre hårda år som återstod av hans liv.

I England blev han därför tysk, så som han varit jude i Tyskland, en misstänkt alien, och deporterades till Australien.

Tillsammans med sin mor hade han lämnat Tyskland när Nürnberglagarna från 1935 börjat praktiseras och det stod klart att antisemitismen skulle bli statsreligion. Modern var ”arisk” änka efter en jude (blodskam), han själv följaktligen Mischling – blandras, bastard. Att undfly en pådyvlad identitet kunde då som nu leda till att man helt enkelt tilldelades en ny stereotyp. 

I England blev han därför tysk, så som han varit jude i Tyskland, en misstänkt alien, och deporterades till Australien. På väg tillbaka för att ansluta sig till de engelska stridskrafterna mötte fartyget en tysk ubåt utanför ögruppen.

Men Boschwitz hade varit förtänksam och deponerat manuskriptdelar allteftersom de blev klara eller tills vidare klara och därför har romanen kunnat återställas i en originalversion på tyska, även om det slutgiltiga originalet förblir okänt.

Foto: ALBERT BONNIERS FÖRLAG

Ännu några ord om John Grane. Första anhalt efter flykten från Tyskland var Sverige och han debuterade på svenska 1937, med romanen ”Människor utanför”. Den finns kvar i enstaka exemplar på forskningsbibliotek och är en gestaltning i Döblins eller Falladas miljöer av udda existenser, driftiga och förkomna. 

Så länge majoriteten känner att de fått det hyfsat bra, lägger den inte märke till att den lever i en dystopi.

Berättelsen fryser bilder av dem i situationer utför, nerför tillvaron, den backe som ideologier hellre vill kalla uppför. Plötsligt tänker man ”mirakulöst” ändå. Att en bok på så knackig svenska – osagt om han skrivit själv eller fått en kompisöversättning i hast, inget står angivet – gavs ut av Bonniers, måste bland annat bero på att berättelsen om folk som lever ur hand i mun och lojalt släpar varandra genom dygnen är så fri från ung cynism. Drygt tjugoårig beskriver Grane utan pedagogiska grepp att det är olikheterna, anomalierna, vacker/ful egenart, som ger upphov till bräckliga gemenskaper mellan människor. Inte likhet, ur den kommer bara en kollektiv men opersonlig slagkraft.

Likriktad slagkraft är bakgrunden till ”Resenären”, som inte längre är Granes utan Boschwitz roman. De bruna bataljonerna har besegrat bolsjevikerna på Berlins gator, en majoritet av missnöjt entusiastiska tyskar har valt Hitler till kansler. (Inget missnöjesparti kan finnas utan mållös entusiasm, eller antisiasm). Tågen går i tid och proklamationerna tilltar i antal och styrka. Rasism har blivit en rikets lag. 

Berlin. Nazister demonstrerat vid en judisk affär. På högra bilden brinner synagogan vid Oranienburgstrasse. Foto: UPI TT NYHETSBYRÅN

Så länge majoriteten känner att de fått det hyfsat bra, lägger den inte märke till att den lever i en dystopi. Men de fromma och de assimilerade judarna, de sekulariserade, de samhällsduktiga och de framstående – de känner den murade stengrunden bli sand och så kommer Kristallnatten mellan 9 och 10 november 1938 då milisen får fritt fram att förstöra judiska företag, attackera judar i deras hem och på offentlig plats – allt bildsatt av skärvor i drivor utanför butiker som skyltar namnen Katz och Löwenstein.

Trots att han fått ett rött J stämplat i passet har han fortsatt tro på sina medborgerliga rättigheter.

I romanens utkant finns en maktlös son, liksom Boschwitz en Mischling, som förutsett detta i tid och flyttat till Paris. I en annan utkant finns en icke-judisk hustru som förskansar sig tills vidare utom räckhåll för svastikans spindelklo. I mitten står alltmer ensam fadern/maken Otto Silbermann, välsituerad affärsman, utan intresse för politik, bosatt i en elegant våning i en fin del av Berlin, icke religiös och beredd till kompromisser. 

När exproprieringen av judiska företag inleddes försökte han lösa det med blidkande eftergifter, som internationella statsmän samtidigt tillämpade för att slippa konflikter med Hitler. Den diplomatin upphöjde en av hans förtrogna medarbetare, en vän, till partner i ägandet. Lite bekymrad över mannens spelberoende var han i gengäld lugnad av hans partimedlemskap, ett hakkors låser väl ute vandalerna?

Kristallnatten. Men den 9 och 10 november 1938 vandaliseras och plundras judiska medborgares butiker och bostäder över hela Tyskland, även i Österrike, på order av propagandaminister Goebbels.Foto: EPA / EPA PRESSENS BILD

Varifrån kommer denna naivitet? Trots att han fått ett rött J stämplat i passet har han fortsatt tro på sina medborgerliga rättigheter. Världen kan inte vara så vansinnig som den tycks vara. Önsketanken att förnuftet är grunden för fungerande samhällen är svårutrotlig även när de hämndlystna designar sina uniformer och primitiva artefakter rullar in för att tillbedjas. Men så berövas han med brutalitet all sin egendom, släkt- och vänskapsband som han haft i decennier samt det som återstår av hans medborgarskap. 

Ingen av dess gestalter är enkelspårig utan ofta rik på motsägelsefulla egenskaper.

Uppgiven, monoman och alltmer rasande flackar han vitt och brett från Aachen till Dortmund till Dresden till Hamburg, en resa från allt till intet i det som han velat kalla sitt hemland, men nu är det första som blivit ockuperat av nazister.

Från tysk invånare har han förvandlats till diasporans vandrande jude, en Ahasverus utan hem eller hamn. Romanen talar till nuet i sin hantering av begreppet identitet. Ingen av dess gestalter är enkelspårig utan ofta rik på motsägelsefulla egenskaper, likväl är den hett upptagen med vad jaget är, och vad det blir under tryck. Där spelar allt yttre en roll på djupet. Varför har Silbermann till exempel de namn han har? 

Släktnamnet låter bara marginellt judiskt. Många europeiska släkter har namn av juvel och ädelmetall, Diamant, Rubin, Goldstein, Goldhut osv – mera sällan silver. På svenska finns den metallen i helt protestantiska namn som Silverberg, Silverstrand och Silfverstolpe. Att Silbermann är ”svagt” som judiskt släktnamn är ingen slump. 

Ulrich Alexander Boschwitz (1915-1942),Foto: LEO BAECK INSTITUTE / ALBERT BONNIERS FÖRLAG

När romankaraktärer namnges är det inte ett dop där man väljer efter mode och släkttradition och människan har livet på sig att bli sitt tilltal. Tvärtom är det en del av upplägget; det representerar berättelsens ”kropp” och markerar gestaltens egenskaper eller kanske sociala och historiska roll. Ulrich Boschwitz tilldelade även huvudpersonen i ”Resenären” ett teutoniskt egennamn, tyskt till rot och ursprung. Under kejsartiden från sena 1800-talet till första världskriget hade pojknamnet Otto högkonjunktur. Ordbilden består av två lodräta streck med en rynka och på var sida om dem identiska bokstäver, runda som järnkanslern Otto von Bismarcks utstående ögon. 

Judar hade deltagit i militärkonflikter för nationens enande, de stred och dekorerades i tyska och österrikiska armén.

Den blicken mötte folk från porträtt och byster offentligt och i privathem. Om drottning Victoria i änkedok blev upphöjd symbol för ett globalt imperium, hade Bismarck genom sin maktutövning blivit symbol inte enbart för Tysklands enande, utan även för ett nyinfört välfärdssystem i konservativ tappning.

Otto von Bismarck (1815-1898), Tysklands förbundskansler, känd som Järnkanslern, ca 1880.Foto: SHUTTERSTOCK

Pogromer härjade i östra Europa. Ryska och ukrainska, polska och litauiska judar utvandrade till USA. Samt till Tyskland, vars judiska befolkning i den moderna välfärdsstaten var – eller räknade med att bli – nästan jämställda medborgare. Judar hade deltagit i militärkonflikter för nationens enande, de stred och dekorerades i tyska och österrikiska armén under första världskriget. Otto Silbermann har medalj, ett militärt omnämnande av hans insatser vid fronten finns i personhandlingarna. Men än mer representerar hans ”Otto” tillhörigheten i det tyska civilsamhället. 

Under Weimarrepubliken hade judarna gjort sig bemärkbara inom näringsliv, vetenskap och konst. Många var uttalat icke-mosaiska. Andra konverterade till kristendomen, av tro eller för att följa inhemska liturgier, vilket i sig inte var okomplicerat eftersom dessa var (är!) fortsatt separerade mellan Rom och Luther. ”Otto” fyller alla nödvändiga kriterier för tyskhet. Han är i hemlighet tacksam över att inte se ut som en jude och tänker då på karikatyren med halvmånenäsa och liderliga läppar.

Först fly för att finna. Därefter flygande holländare.

Medlidsamt och skamset noterar han något ”typiskt” drag på judar i bekantskapskretsen, men observerar inte hur liknande återkommer i vart tredje eller vart tionde ansikte på trottoaren, hos människor vars ”ras” kan vara vilken som helst. Som kanske i likhet med många andra diskutabla ansikten sprungit makten till mötes och räddat sig genom att upprätta fyra generationers judefritt stamträd åt sig och sin familj.

Ingrodd i sådana tankebanor stiger han på det första tåget i ett bestämt ärende. Och därefter sprider sig romanen över järnvägsnätet, samtidigt som tankarna lösgör sig ur vanans kramp och trevar i filosofisk riktning och kroppen resignerar: först fly för att finna. Därefter flygande holländare, men först när Silbermann fått en sak klart för sig: en jude har inte längre rätten att vara ”en vanlig människa. Av mig kräver man mer.”

ROMAN

ULRICH ALEXANDER BOSCHWITZ

Resenären

Albert Bonniers, 278 s. 

Av Sigrid Combüchen

Sigrid Combüchen är författare. 

FOTNOT: Texten är ursprungligen skriven som ett efterord till den svenska utgåvan av ”Resenären”.