Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gud är ju lika god som vilken zombie som helst

Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS
Foto: Shutterstock

Magnus Västerbro undersöker den odödliga själens historia i en bok om allt från andeväsen till likhantering, zombier och gudstro. 

Nina Lekander njuter av ett frosseri i både vidskeplighet och bildningsiver.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Mycket kommer till mig under läsningen av Magnus Västerbros fängslande ”Vålnadernas historia”. Den egna historien, grubbel över trosuppfattningarnas mysterier. 

Somligt är jag stolt över: att jag som allvarsamt ung undersökte trosuppfattningar. Testade ”Gud som haver …” var afton. Konfirmerade mig efter avböjande av presenter. Försökte under bibelstudierna begripa varför alla synder kunde förlåtas, men aldrig den som hädade den helige ande.

Och senare, i gymnasiets religionskunskap, framstod islam som den bussigaste och minst missionerande tron om man tvangs att välja. Skumt. Därpå förläste jag mig på Hermann Hesse och en zenbuddism som verkade trevlig men ändå lite för asocial. Beslöt mig för att allt var socialt och det mesta metafysiskt hyckleri. Utom matematiken eller logiken (trots den rackarns Gödel). Kanske.

Västerbro själv är inte är troende, men lider som många av oss av dödsskräck.

Massor av religiösa uttryck är ju vackra, liknelserna nog så listiga; värda att lära sig och bevara. Jag beklagar att min son rymde från konfalägret, trots att prästen var en syndikalistisk flata.

Nog av. Lika bildad som Mäster Västerbro när det gäller tro och tvivel, förnuft och vidskeplighet genom tiderna lär varken min son eller jag någonsin bli. Västerbro tycks ha läst rubbet. Bara personregistret (heja Volante!) omfattar drygt 500 namn.

Denna alternativa bibel eller historiebok borde påtvingas alla Sveriges gymnasieelever. I grundskolan kan de börja med Gudrun Wessnerts barn- och ungdomsböcker om kungar, helgon, drottningar, spöken och troende under svensk medeltid.

Västerbro själv är inte är troende, men lider som många av oss av dödsskräck. Samt av nyfikenhet, som väl är både lycka och dygd. Dygd i sekulär mening då. Västerbro citerar Kant: ”Kan den verkligen kallas hederlig, kan den verkligen kallas dygdig, som gärna skulle ge efter för sina favoritsynder om det bara inte vore för att han fruktade ett framtida straff?”

Möt tvivlare och ateister från tidernas begynnelse.

Straff, belöning, tröst. Gengångare, andar, spöken, älvor, vättar, döda och odöda. Vampyrer, demoner och änglar. Begravningar och synen på döden och det eviga livet. Men som redan nämnt även det tvivel eller absoluta förnekandet av slika fantasier vilka flitigt förekom redan i den grekiska antiken. Max Webers idé om den moderna avförtrollningen av världen är sålunda inte helt korrekt. Magnus Västerbro skriver snarare om en vad vi kan kalla omförtrollning.

I stället för tomtar och jättar har vi fått zombier, Slenderman och kristaller. Västerbro nämner dock inte yoga eller mindfulness, vilket väl ligger i närheten. Men förstås astrologi och drömmar, fast inte drömtydning. Till och med i denna smått överrika volym kan man sakna ett och annat fenomen, typ grafologi, parapsykologi och falungong.

Möt tvivlare och ateister från tidernas begynnelse. Herodotos känner vi som en av våra första historiker i den grekiska antiken, men kanske inte Thukydides som i sin beskrivning av kriget mellan spartaner och atenare helt uteslöt övernaturliga förklaringar i form av gudar eller orakler. Västerbro berättar också roligt om Demokritos, han med atomläran. Denne ska ha tillbragt flera dygn i en gravkammare för att bevisa att där inte fanns något att vara rädd för. När så några unga män klädde ut sig och försökte skrämma sin berömda filosof sa han bara till dem att ”sluta fåna sig”.

Själv har jag en nära väninna i en grav omöjlig att hitta, i Egeiska havet.

”Vålnadernas historia” resonerar intressant om vår syn på lik och kvarlevor. Man kan som Stagnelius skalda om förruttnelse, med epikuréerna beteckna den döda kroppen som avfall eller i likhet med Augustinus och senare Luther se ”den dödes fysiska form som ointressant”. Men Västerbro lär oss att ”tron på att liket i sig är magiskt, en övertygelse som lever vidare ännu i vår tid på ett sätt som inte skiljer sig särskilt mycket från vad människor trott tidigare”.

Hör hur drottning Artemisia lät bygga ett stort gravmonument över sin döda make – och bror! – Mausolos och drack hans aska, och över 2 000 år senare hur en amerikansk kvinna blandar in sin mormors aska i det bläck som hon tatuerar in dennas namn med. Att strö ut aska på älskade platser är också vanligt. Själv har jag en nära väninna i en grav omöjlig att hitta, i Egeiska havet.

Döden, döden. Men värst ändå: döendet. Ars moriendi. Finns det en ”god kristen död” som lovar oss evigt liv, och ska vi i så fall dö ”sakta, under ordnade former, så att man hann ta farväl av dem man älskat och göra sig andligt redo för vad som väntade härnäst”? Gärna med en dos tbc-romantik. Eller bör döden drabba snabbt och smärtfritt?

Nog finns det sörjande elefanter och apor?

Allt är möjligt och omöjligt. Då, nu och framöver. När Nietzsche proklamerade Guds död 1882 tryckte spiritismen med sin teosof Madame Blavatsky pellen i botten. I Swedenborgs muntra anda. Återfödelse och reinkarnation är alltid kul. Få tänker sig ha varit nazistiska lägervakter i tidigare liv.

För egen del tror jag inte på ”den orörde röraren”, men gärna på att spöken är ”bra att tänka med” och att konsten kanske ”föddes när någon som sörjde en älskad tog sig för att försöka avbilda hen”. Betänk bara alla gravinskriptioner årtusenden igenom.

Men att inga andra djur än vi ägnar sina döda någon uppmärksamhet vill jag inte gå med på. Nog finns det sörjande elefanter och apor? 

Hur som helst: Augustpristagaren (för ”Svälten” 2018) Magnus Västerbro har uppenbarligen en enastående kapacitet. Om jag får hoppas på hans återuppståndelse i nästa bok: islamska föreställningar om liv och död. Eller något nättare om Nancy Reagans astrologiidéer och andra trossystems effekter på politik i världen. Inget mänskligt eller omänskligt tycks ju vara Västerbro främmande. Amen.

 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är essäromanen ”Trosbekännelser”.

SAKPROSA

MAGNUS VÄSTERBRO

Vålnadernas historia. Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen

Volante, 432 s.

Varför hatar alla postmodernismen?

Postmodernism är ett av samtidsdebattens stora skällsord, men få har förstått vad det egentligen betyder. 

Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder ut det problematiska begreppet i veckans Kultur-Expressen med Daniel Sjölin som programledare.