Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ingen har skrivit så innerligt om döden

Kristina Lugn 1989.Foto: WEINE LEXIUS
Kristina Lugn 2003.Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Foto: Albert Bonniers förlag

På åttiotalet grävde sig Kristina Lugns röst obevekligt vackert in i våra hjärnor.

Ulrika Knutson följer spåren tillbaka till Lina Sandell, Anna Maria Lenngren och Sonja Åkesson.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM.  Ingen svensk poet har skrivit så innerligt om döden som Kristina Lugn. Skulle väl vara Bellman då, med lite konkurrens från Bo Setterlind, som lät döden sätta sin harpalt i korgen. Kristina Lugn satte döden i en soffa från Ikea. Det var tidstypiskt. Men fortsättningen är tidlös: 

Döden har

ett konstigt sätt

att älska sina barn

hon kommer

när som helst

hon har 

ett konstigt sätt

att alltid hitta sina barn

Nu är Kristina Lugn själv hittad. Alldeles för tidigt.

Kristina Lugn var född 1948, växte upp i ett akademikerhem i Skövde, mamma var lärare, pappa officer. Hennes farfar och farmor var i tur och ordning intendenter för Egyptiska museet. Skrev hon någonsin en dikt om dem? Någonstans berättar hon att hon var kär i sin konfirmationspräst. Det var inte konstigt. Massor av präster har fått vara projektionsyta för konfirmandernas existentiella längtan och språkliga hunger. Kristina Lugn förlorade med åren sin barnatro, men inte det religiösa språket. Det ligger tätt under ytan i hennes poesi. 

Döden som alltid hittar sina barn kunde ha förekommit i en psalm av Lina Sandell, hon med ”Trygga Räkan”. Lina Sandell är en av svenska folkets stora poeter, en av de få som finns i vårt blodomlopp. Där rinner också Kristina Lugn. 

Denna metod för poetisk utveckling är säkert ingenting som moderna skrivarkurser skulle rekommendera.

Om hon fick psalmsången i faddergåva av Lina Sandell så fick hon ironin av Anna Maria Lenngren och upplysningstraditionen. Och hennes tredje gudmor blev hennes handledare i folkhemmet: Sonja Åkesson. Kristina Lugn har berättat att hon som ung var besatt av Sonja Åkesson, av att lära känna henne och hennes omgivning personligen. Denna metod för poetisk utveckling är säkert ingenting som moderna skrivarkurser skulle rekommendera, men just i Kristina Lugns fall föll det väl ut. Till ett pris. Dikten ligger plågsamt nära livet, utan att ha något med bekännelse att göra. Det sällsamma är väl att Kristina Lugn kunde studera Sonja Åkessons nerviga frösådd på ”verklighetsbakgrunden”, och delvis ta efter, men också radikalt förnya den.

Kristina Lugn slog igenom 1976 med samlingen ”Till min man, om han kunde läsa” – en hälsning till Lenngren. Men det är 1980-talet som är Kristina Lugns genombrottsdecennium. Hennes dikter nöjde sig inte med folkhemmets ångest och socialrealism som fond, de behövde både frisyrgelé och feminism, postmodernism och fonddrömmar, fjärilsapplikationer och dotterbolag. På åttiotalet är hennes bok- och pjästitlar dikter i sig: ”Percy Wennerfors”, ”Titta det blöder”, ”Hundstunden”.

Det såg så roligt ut att man måste skratta, till exempel åt dikten om den underbare Putte, att man satt där med munnen på vid gavel och för sent insåg att man svalt hullingen. Om ni minns Putte som förvägrade sin kvinna ett samlag. Varken oralt, genitalt eller analt:

Han har aldrig samlag med kvinnor 

som tror att dom kan börja

ett nytt liv efter menopausen.

Det bär honom emot, säjer han.

Såväl intellektuellt som emotionellt.

Det är en principsak, säger han.

Jag tror inte att Puttes beröringsskräck bara gäller sängkammarsfären. Han är rädd för kvinnor även i offentligheten. Putte är en kulturman. 

Kristina Lugn, Jörn Donner och Bert Karlsson i ”Oförutsett”.Foto: BJÖRN EDERGREN / SVT TT NYHETSBYRÅN

1987 dök Kristina Lugn upp i tv för att reta upp allmänheten på bästa mystid, tillsammans med Jörn Donner och Bert Karlsson. Trion tog tempen på det svenska samhällsklimatet, samtidigt som de fick febern att stiga. Vad de sa minns jag inte, men jag minns hur cigarrettröken tätnade. Kristina Lugn ombads efter varje program att skaffa sig en kam. Eller kanske frisyrgelé. Programmet hette ”Oförutsett”. Stackars Bert Karlsson, nu är han ensam kvar. Så trist det måste vara.

Det var också på åttiotalet som Kristina Lugns egen röst, långsamt, obevekligt vackert, grävde sig in i våra hjärnor. Folket knorrade först och skickade upprörda brev, men segheten segrade. Ingen skådespelare har kunnat bräda Kristina Lugns röst, där poetiken speglades i fonetiken. Hon smakade av, tuggade om och spottade ut svenska språket inför våra öron. Det alltför välbekanta blev åskådligt obegripligt. Men på ett språk som gick att förstå. 

Tänk er själva, vilket oerhört tilltag. Plötsligt strömmade kreti och pleti till bokhandeln och konsumerade poesi. 

En av hennes mest älskade dikter finns i ”Bekantskap önskas med äldre bildad herre”:

När dagen gryr

och de arbetsföra har bråttom

brukar jag stå utanför

Nordiska Kompaniets 

huvudentré.

Jag bara står där.

Och väntar. 

Ja, det är sant att Kristina Lugns dikt alltid försvarar de utsattas erfarenhet och de marginaliserades rätt. Men hon skriver sällan om De andra. Hon lockar fram utsattheten i oss själva. Vi måste nå botten innan vi kan kravla oss upp, och mödosamt famla efter ljuset. 

 

 

Ulrika Knutson är författare och kulturskribent.