Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Inför henne tar jag av mig mössan och niger

Olga Tokarczuk. Foto: FRISO GENTSCH / AP TT NYHETSBYRÅN
Nina Lekander. Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Att läsa Olga Tokarczuk är att tumla runt mellan klarhet och yrsel.

Nina Lekander hyllar den senaste i raden av polska storheter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOBELPRISET. Heja och hurra! Olga Tokarczuk överskuggar i mitt åldrande och vacklande läsminne sin medeuropé Peter Handke – en 80-talsherre vars turer under Balkankrigen tedde sig märkvärdiga. Ur den del av Tokarczuks författarskap som jag har läst finner jag ingen politiskt definitiv fästpunkt. Men väl en estetisk, konstnärlig. Mänsklig:

Tragedins närhet till komiken och humorn. Platsens ej blott ande utan även fysiska gestalt. En trakt som kan vara ett hotellrum likaväl som en bister bergstrakt på gränsen mellan Tjeckien och Polen. Snö och mörker, jord och stjärnor, kvinnor och män – de senare inte sällan med autistiska drag.

Dessutom hyser jag ett ambivalent och kärleksfullt förhållande till det land som jag egentligen föga känner. Chopin, Kieślowski, Gombrowicz, Miłosz, Krakow med Szymborska och Zagajewski (som också vore värd ännu fler pris). Och Michał Witkowski, vars ”Lubiewo” och ”Margot” om åldriga fjollor, lastbilschaffisar och helgon i rullstol är obetalbart bra.

Tokarczuk har en suverän svängradie mellan mikro- och makroperspektiv, däremellan gnisslande humor och de växlande väderlekarna.

För det finns och fanns judar. Homosexuella och kuvade kvinnor. En demokratisk rörelse jämte den reaktionära och antifeministiska. Olga Tokarczuk lyfter fram dem med storartad språkbehandling och kittlande fingerspetskänsla. I den ljuvliga novellen ”På hotellet” i samlingen ”Spel på många små trummor” vänder hon upp och ner på hierarkierna, något som går igen i flera av hennes böcker.

Tokarczuk har en suverän svängradie mellan mikro- och makroperspektiv, däremellan gnisslande humor och de växlande väderlekarna. Väderlek och väderlekar. Vedervärdigheter. Historiesprång. Yrsel och klarhet. Bitter verklighet och yster fantasi som liksom verkliggör …

… ja inte vet jag, inte alltid. Men man förnimmer en finkalibrerad besinning inför människans så kallade predikament i detta vårt himmelrikiska jordeliv. Det är kanske något med den hatiska polarisering som lär prägla vår värld, våra världar och värdar. Det går att vara hur yrslig som helst här.

Själv tar jag av mig mössan.

Dessutom, möjligen parentetiskt, behärskar hon initiala versaler lika bra som Suzanne Brøgger klarar av utropstecken utan att bli löjlig. Till exempel, en bit av en saramagiskt lång mening:

”hisskräck, de väldiga sofforna, de tunga, quiltade överkasten, frukosten på sängen, luft­ konditioneringen, handdukarna vitare än snö, tvålarna, de doftande schampona, eksitsarna, de färska tidskrifterna, ja, för deras skull skapade Gud Angelo som basar över de Smutsiga Lakanen, Zapata som har hand om de Särskilda Beställningarna och städflickorna i rödvit mundering som kryssar fram genom korridorerna, en av dem är jag. Fast ’jag’ är kanske för mycket sagt, det är inte myck­et som är kvar av mig när jag i omklädningsrummet längst bort i korridoren satt på mig förklädet.”

Själv tar jag av mig mössan. Och nästan niger.

 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är essäromanen ”Trosbekännelser”

 

LÄS MER – Stefan Ingvarsson: Tokarsczuk var frihetens röst i det nya Polen 

LÄS MER – Martina Montelius: Handke är om inte annat bra för det litterära flåset