Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Individens stat

Svenskar är inte intresserade av andra människor utan tycker om att i tysthet suga på kräftstjärtar sittandes ensamma på en sten vid en sjö i en skog.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

HENRIK BERGGREN och LARS TRÄGÅRDH | Är svensken människa? | Norstedts

Svenskar är en grå

massa som okritiskt trampar i byråkratins evighetscirklar till takterna av folkhemmets sönderfall. Bilden av svensken är minst sagt kluven. Å ena sidan enstöring, å andra sidan kugge i jantelagens maskineri. Historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh försöker lösa ekvationen i en ny bok: Är svensken människa? Den svenska högern som fortfarande inte kan tro sina ögon varje gång insikten om socialdemokraternas långa maktinnehav drabbar dem, förklarar gärna sina eviga politiska misslyckanden med att svenskarna är hjärntvättade till att bli okritiska kollektivister. Den socialdemokratiska hegemonin har invaggat svenskarna i ett så djupt tvivel på den egna förmågan att vi betvivlar att vi kan överleva i ett samhälle där inte varje hus är ett ABF-hus och varje man en ombudsman. Fredrik Reinfeldt kallar i sin bok Det sovande folket från 1993 svenskarna för ett mentalt handikappat folk lurat till beroende. Berggren och Trägårdh fnyser med historikernas hela rätt åt denna typ av föreställningar. Forskning visar att Sverige är ett av världens absolut mest individualistiska länder. Berggren och Trägårdh driver tesen att det är den långt drivna frivilligheten i mellanmänskliga förhållanden som kännetecknar det svenska samhället. Välfärdsstaten är ett individualistiskt projekt med djupa rötter i svensk historia. SVENSKEN I SITT ESSE. Gösta Ekman äter kräftor i Att angöra en brygga.

Hur ett samhälle

organiseras bestäms i triangeldramat mellan stat, individ och familj. Den svenska modellen bygger på att individen står i ett direkt förhållande till staten både gällande rättigheter och skyldigheter. Berggren och Trägårdh kallar detta för en direkt allians mellan en atomiserad individ och en opersonlig stat. En statsindividualism som syftar till att frigöra den enskilde från ojämlika beroenderelationer. Mormor behöver inte känna att hon ligger sina barn till last utan kan flytta in på ett offentligfinansierat äldreboende. Kalle kan betala sin utbildning genom CSN och på så sätt känna sig fri att inte behöva bli läkare som pappa. Mona kan som kvinna med egen inkomst fritt välja om hon vill stanna i sitt äktenskap eller ej. Berggren och Trägårdh argumenterar skickligt för att den svenska välfärdsstaten hela tiden har syftat till att frigöra individen. Den svenska modellens framgångar kan inte skyllas på sossiga socialingenjörers manipulationer av ett sovande folk. Merparten av landets medborgare föredrar det personliga oberoende som alliansen mellan stat och individ ger, även om priset är centralstyrning. Berggren och Trägårdh drar godmodigt upp myt efter myt med rötterna och kastar glatt iväg dem över axeln utan att vända sig om. Och varför skulle de göra det? Boken är briljant.

Till stor del

är det en bok om den svenska kvinnan. Författarna konstaterar att det är i individens förhållande till familjen som de största internationella skillnaderna mellan olika välfärdsregimer finns. Man ger sig därför på en ambitiös utredning av den svenska jämställdhetspolitiken. Fram träder en berättelse om det stora försöket att utan särskilt mycket feministisk teori alliera även kvinnan med staten och göra henne till individ. Det finns en del motsägelser. Exempelvis när Berggren och Trägårdh å ena sidan konstaterar att den svenska arbetsmarknaden är en av världens mest könssegregerade och å andra sidan stolt basunerar ut att svenskar sköter om sina närmaste av fri vilja, inte av tvång eller plikt. Hur detta går ihop med att det vårdande arbetet i princip enbart sköts av kvinnor behandlas inte närmre. Alliansen mellan kvinna och stat har inte frigjort henne mer än att hon fortsätter att slita ut ryggen i lågbetald offentlig sektor.

De senaste årens

diskussioner om hur individualismen begränsas av exempelvis könsroller saknas i boken. Något som politiken inte kan lyfta ut ur det civila samhället för förstatligande i jämlikhetens namn är ju just föreställningar och normer. Det är därför synd att denna form av begränsningar för välfärdsstatens frigörelseprojekt inte behandlas. Något förvånande, men utifrån bokens teser konsekvent, pläderar författarna passionerat för en kvoterad föräldraförsäkring. Valet att från början inte knyta denna till individen framställs som ett av den svenska statsindividualismens stora misslyckanden. Författarna spekulerar även i om det möjligen är den svenska mannen som har vunnit mest på jämställdhetspolitiken. Staten har trätt in i mannens ställe där han tidigare ensam stod för familjens försörjning. De moraliska plikter som följde med detta har försvunnit utan att mannen egentligen avlastat kvinnan med ansvar för hem och barn. Berggren och Trägårdh spårar en svensk manlighet utan plikter men med de flesta av det gamla patriarkatets privilegium kvar.

Många har velat

förklara folkhemsbyggets skuggsidor, exempelvis tvångssteriliseringarna, med föreställningen om att individen bör offras för kollektivet. Den största förtjänsten med Henrik Berggren och Lars Trägårdhs bok är att den nyanserar denna bild. Mer eller mindre uttalat framträder bilden av även folkhemmets mörka sidor som en produkt inte av kollektivism utan av en specifik svensk individualism. Svensk kultur likställer människovärde med individens självständighet: En driftig Karl-Oskar som tycker att det är förnedrande att behöva någon annan. Är man inte denne tjurskallige individualist är man inte svensk och har inte i folkhemmet att göra, staten kan lika gärna knipsa din äggledare. Svenskar väljer att vara en grå massa i centralstyrd offentlighet just för att i frihet kunna suga på kräftstjärtar ute i naturen. Vi ger makt till staten för att slippa vara beroende av andra människors välvilja. Henrik Berggren och Lars Trägårdhs bok kommer mycket lämpligt i slutfasen av en valkampanj där samtliga riksdagspartier tävlat i att krama välfärdsstaten. Eller hur var det nu? Är det svenskheten man kramar?

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!