I vår tid räcker det inte att bara prestera

RECENSION. ”Jag är fyrtionio år och kan inte försörja mig.” Inledningen på Freddot Carlsson Anderssons nya bok är som en klo rätt i bröstet på alla oss frånskilda föräldrar i prekariatet. Trots hundratals högskolepoäng, åratal av kompetensbreddning och idogt jumpande från projekt till knäck, uppdrag och tillfälliga jobb, lever han på existensminimum. 

Humaniora – så funkar det, liksom.

Och det värsta är: Det är något i hans personlighet som dömer ut honom. Han håller inte måttet. En första tanke går då till den växande brokiga skara manliga skriftställare som på olika sätt ger misslyckandet ett ansikte i vår tid, i fjol Otto Gabrielsson i ”Motborgare. Ett personligt brev”, men det finns också skönlitterära positioner som Stefan Hammarén alias ”loserförfattaren” eller Johan Heltne som i sin nya bok ”Sympati för djävulen” gör upp med erfarenheten av en exkluderande estetik på den finlitterära skrivarskolan Biskops-Arnö. 

Men Carlsson Andersson har inte råd med den sortens martyrskap, han har fullt upp med att få mat på bordet. Undertiteln till hans bok ”B-laget” lyder ”Rapport från ett utanförskap” och hänvisar till den politiska litteraturen, man tänker på Maja Ekelöfs klassiker ”Rapport från en skurhink”.

Så, vad är det då som är fel på karln?

Ja, felet syns när han hälsar på kvinnan från firman som bevattnar växtväggen i receptionen. Det sker när han är på väg in till en arbetsdag som lönebidragsanställd. Bakom sig i snurrdörren hör han sen kvinnans kollega fråga: ”Känner du honom?”

För nej, det gör hon inte och det är just det som är felet. Han bara råkade komma ihåg henne från förra vattningen och han ville vara trevlig, men inte med en liten nick eller en ryckning i mungipan – utan med ett ”hej!”. I vårt samhälle är detta tyvärr en indikation på att du befinner dig på autismspektrat, du kanske rentav har någon NPF-diagnos. Carlsson Andersson har två, så förutom att minnas folk som våra sociala karriärsögon sorterar bort, minns han alla möjliga onödiga saker. De drar lätt drar i väg med hans tankar, distraherar, stressar upp och får honom att tappa leveransfokus. Han är helt enkelt en sån som mår alldeles för dåligt om han inte lyckas sätta upp varorna på bandet med streckkoden rättvänd, varmed han tänker att kassabiträdet axelleder slits ner ännu en millimeter.

”B-laget” tar oss därför på en färd genom ett kafkaartat åtgärdssamhälle, genom diagnoser, psykiatri, forskning, försäkringskassor och debattböcker.

Snäll och kanske litet dum, sjöng en gång Bo Kaspers Orkester. Och precis som när jag läste Clara Thörnvalls ”Autisterna. Om kvinnor på spektrat”, speglar jag mig pannsvettig i Carlsson Anderssons symptom på en hjärna som vandrar, på överdriven plikttrogenhet, rädslan för sitt eget slarv och återkommande fall av… hmm, otur. 

Men Carlsson Andersson är inte högpresterande som Thörnvall, bara presterande, och det räcker inte i vår tid. ”B-laget” tar oss därför på en färd genom ett kafkaartat åtgärdssamhälle, genom diagnoser, psykiatri, forskning, försäkringskassor och debattböcker. Och även om inledningen var så bra att jag fick våta drömmar om att se den i öppningen av en roman, är bokens journalistiska hållning en styrka.

När vår tid ska sammanfattas, blir ”B-laget” en pusselbit i arbetarlitteraturen, lika talande som Elise Karlssons romaner. För om nu Carlsson Andersson med skohorn passat in, vart i produktionsledet hade vi klämt ner honom? Och vilken sorts samhälle hade det i så fall varit en seger för? 

Tänk er i stället det samhälle som har råd att låta vissa bara få gå omkring och vara snälla. Ja, ordet medborgarlön rymmer sannerligen ett provocerande mått av värdighet.

Daniel Sjölin är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

Två män i en podd: Sista avsnittet

PODCAST. Det hade kunnat fortsätta i evighet, varför ska det sluta så här? En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.