Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I de rykande spillrorna av ett lyckat Lidingöliv

Helena von Zweigbergk. Foto: THRON ULLBERG / NORSTEDTS
"Totalskada".
Annina Rabe. Foto: OLLE SPORRONG

En plötslig eldsvåda ställer allt på ända för det gifta paret Agneta och Xavier.

Annina Rabe imponeras av Helena von Zweigbergks blick för svaghet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Helena von Zweigbergks nya roman får mig att minnas en scen ur Tove Jansson-novellen ”Filifjonkan som trodde på katastrofer”. Den ängsliga och egendomsfixerade Filifjonkan ser hela sitt möblemang, allt sitt ärvda porslin och sina prydnadssaker, virvla mot himlen i en väldig tromb. Hon drabbas av rusig lycka. Äntligen fri! Jansson, själv genuin bohem, återkom ofta just till ägandets bojor i sina böcker. 

Agneta, huvudperson i ”Totalskada” är också något av en ängslig Filifjonka, men den stora katastrofen gör henne knappast euforisk. Hon är fast förankrad i sitt smakfulla Lidingöhem och det avsomnade men trygga äktenskapet med Xavier, en butter argentinare. Döttrarna är utflugna. Hos paret finns en leda och vilsenhet som de effektivt sopar under mattan.

Rökning är farligt

När en brand, oavsiktligt orsakad av Agnetas skämmiga kvällscigarrett (för vem röker egentligen nuförtiden?), ödelägger hela deras hem hamnar de båda i en djup kris, men allra mest hon. Vem är hon utan sina saker? Vilka är hon och Xavier utan sitt hem? Hur mycket av ens identitet, ens sammanhang, är egentligen förbundet med platsen, med det rent materiella? 

Innan någon nu börjar muttra om i-landsproblem vill jag påminna om att alla vi som har privilegiet att leva i välfärd också lever i en tid som är mer fixerad vid livsstil och yttre föremål än någonsin. Aldrig har väl konsumtionen varit mer avgörande för identitetsbyggandet än nu. Sällan har det varit viktigare hur vi betraktas utifrån. 

Men von Zweigbergk drar det hela betydligt längre än till utnött kritik av ett ytligt konsumtionssamhälle. Branden som drabbar paret är visserligen en högst påtaglig, realistiskt skildrad katastrof. Men den är också en intelligent metafor för vilken livsomvälvande kris som helst: ett dödsfall, en separation, en sjukdom; vad som helst som får tillvaron att vrida sig och bli oigenkännlig. 

 

LÄS MER – Hanna Johansson: Kalifornien brinner, och det är helvetet

Sköra livsbyggen

von Zweigbergk har, när hon är som bäst, en enastående förmåga att med bibehållen empati blottlägga nutidsmänniskans fulare tillkortakommanden. Och här är hon som bäst nästan hela tiden. 

Just när jag börjar tröttna på Agnetas skuldtyngda undergivenhet och Xaviers entydigt elaka gliringar händer det saker som skiftar perspektiven. Krisen får ta sin tid, sida upp och sida ner, med alla pendlingar. 

Att slutet i mitt tycke är väl tillrättalagt, att det finns partier i intrigen som drar ner trovärdigheten en smula köper jag, för det här är Helena von Zweigbergks bästa bok hittills. En sammanhållen roman som på ett inte helt bekvämt sätt blottlägger den välmående klassens svagheter; visar hur sköra våra livsbyggen är och hur krampaktigt vi klamrar oss fast vid dem. 

 

 

LÄS MER – Victor Malm: Hade Strindberg haft mensvärk hade han skrivit så här

 

 

ROMAN

HELENA VON ZWEIGBERGK

Totalskada

Norstedts, 311 s.

 

 

Annina Rabe är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!