Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

I liberalismens USA dör människor i förtvivlan

USA:s president Donald Trump.Foto: MIKE MCCARN / AP TT NYHETSBYRÅN
Skribenten Arvid Åhlund.Foto: Pressbild

USA befinner sig i en massiv social kris, där medellivslängden sjunker. 

Arvid Åhlund har läst två amerikanska debattböcker om den amerikanska åkomman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Ekonomin är störst, högskolorna bäst och OS-medaljerna fortfarande flest, men medellivslängden sjunker. Den gör det sedan några år och för första gången i ett rikt land därför att tillräckligt många amerikaner dör tillräckligt unga för att pressa siffran för alla 329 miljoner.

Deaths of despair säger man, för folk förtvivlar sig till döds, mest på orter längs floderna och bergsryggarna inåt landet där sekelskiftesvillorna förfaller. Folk har flyttat in i rektangulära lådor av plast och de flesta knarkar, avsiktligt eller inte.

I sjunde största delstaten Ohio översteg recepten på smärtstillande häromåret antalet invånare, 2017 tog överdoser fler amerikanska liv än kriget i Vietnam, självmorden har ökat med 30 procent på 20 år och många är långt ute i spriten.

När Dagens industris politiska redaktör PM Nilsson nyligen tillryggalade sträckan mellan Oklahoma och Appalacherna beskrev han förfallet som överväldigande och psykiskt tungt.
Det pågår ett slags russifiering av USA:s inre, som inte är skapad av Fox News eller Donald Trump och inte kommer att brytas genom handböcker mot fascism. I USA håller alla fronten, ingen viker en tum, så åtgärderna uteblir och problemen beror. De är värst i glesbygden, men sipprar också in i medelklassens vidsträckta förstäder.

Författaren Yuval Levin.

USA genomlever helt enkelt en ”massiv social kris”, skriver Yuval Levin, till vardags redaktör för tidskriften National Affairs, i debattboken ”A time to build” från januari, men tecknar framför allt en existentiell kris. 

De mest ångestridna samhällena har ekonomiskt fått det gradvis bättre sedan finanskrisen, samtidigt som de sociala problemen blivit värre. Liberalismen saknar också svar, för den fastnar i individer och USA:s kris är inte individuell, utan handlar om institutioner, precis som Levins bok.

Institutioner är suddiga och knepiga att tänka i, särskilt för statsindividualistiska svenskar, men konservativa har gjort det sedan Burke, samhällsvetenskaperna har hakat på och teorivänstern gör det egentligen också, men kallar dem ”normer” och tycker att man ska vara på sin vakt.

Levin tycker tvärtom: friska institutioner tjänar ädla syften och formar goda makar, grannar, reportrar och presidenter. De skapar struktur och mening, lite som fasta rutiner i vardagen, och fungerar som skyddsnät för dem med minst socialt kapital (att ha mycket social kapital är lite som att vara rik i Brasilien, man klarar sig ändå). När de inte längre fyller sin bärande roll kommer samhället i gungning och folk börjar falla igenom. 

Detta är den amerikanska åkomman. Enligt Levin – och detta är bokens stora idé –för att institutionerna har kidnappats för andra syften, mest självförverkligande och varumärkesbyggande.

Tankefiguren är snyggare på engelska – han skiljer på formative (bra) och performative (dåliga) institutioner – men den fångar något på svenska också, för även här lajvar partiledare privatliv på Instagram och reportrar har bylinebilder i A3-format och chefer för professionella organisationer använder sina upphöjda positioner till att tycka om till lite allt möjligt.

Dessa tendenser inte bara störiga, tycker Levin, de förstör tilliten till politiken, journalistiken och institutioner överlag. Botemedlet är nya och bättre, därav titeln. Det är konservativt, moraliserande, ofta briljant och ibland ganska långsökt.

Författaren Michael Lind.

Michael Lind gör en mer konventionell, materialistisk läsning av de amerikanska problemen i ”The new class war”, också utkommen i januari. Nyckelorden här är klass och makt. Makten är politisk, ekonomisk och kulturell och i USA har den på senare år förskjutits, men framför allt vuxit samman.

”The one percent” är en utmärkt projektionsyta, men den verkliga nyckelspelaren här är de nästföljande 10-15 procenten professionell elit, som numera dominerar alla maktsfärer och därmed har upphävt jämvikten mellan arbete och kapital, men också sfärerna i sig. De har helt enkelt monterat ned den trygga konsensus som de numera anklagar motreaktionen för att försöka slå i spillror.

Proffsklassen gillar att bråka sinsemellan (Det är de storstadsliberala pekpinnarna, pucko! Det är nyliberalismen! De konservativa har blivit lösa i köttet!) men har i själva verket mer gemensamt än den vill erkänna: högskolepoäng, vänner och att den vägrar se bjälken.

Det är anywheres och somewheres, man har hört det förut, men speglar verkligheten ganska bra. Proffsen äger ungefär 50 procent av USA:s tillgångar (resten tillfaller de superrika och övriga 90 procent) och är lyckligt mobil. Tvärsnittsamerikanen å andra sidan bor tre mil från föräldrahemmet och nära två tredjedelar har aldrig bott utanför sin egen hemstat.

Liksom hos Levin är analysen spetsigare än lösningen – i sammandrag en sorts balanserande Saltsjöbadsanda i alla sfärer – och liksom hos Levin spåras problemen till en felkonstruerad liberalism.

Alla borrar numera i den, men man kan ha olika bevekelsegrunder. Varken Levin eller Lind är extremister eller ens särskilt polemiska. De befinner sig något till höger och vänster om mitten, varnar för nostalgi, vill inte krossa den rådande ordningen och har ingen dunkel agenda. De skyr Donald Trump som pesten, men låter honom inte för den skull villkora analysen eller hindra blicken från att vändas inåt vid behov. 

På så sätt är de också bra och ganska typiska representanter för ett mer moget hörn av den amerikanska idédebatten, där både högern och vänstern omprövar i ljuset av den skiftande och på sina ställen rätt mörka verkligheten, därför att allt annat vore absurt. 

Vill man laga det som är trasigt på riktigt räcker det inte att bilda front eller hålla historien i minnet. Man måste förstå sin egen tids mekanismer också. Då är det bra om det inte ses som ett snedsteg att överhuvudtaget göra en ansats.

 

Av Arvid Åhlund
Arvid Åhlund är skribent.

FACKLITTERATUR

YUVAL LEVIN

A time to build. From family to community to congress and the campus, how recommitting to our institutions can revive the american dream, Basic Books, 2020

MICHAEL LIND
The new class war. Saving democracy from the managerial elite
Portfolio/Penguin, 2020