Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I lägret finns det inget att lära sig

Varlam Sjalamov. Foto: ERSATZ
"Genom snön".
Sergej Lebedev. Foto: NATUR OCH KULTUR
"Vid glömskans rand".
Maria Edström. Foto: OLLE SPORRONG

Varlam Sjamalovs skildringar av Stalinlägrens oerhörda brutalitet saknar motstycke. 

Maria Edström läser hans "Genom snön" – och hör hur den samtida Sergej Lebedevs roman samtalar med honom genom historien. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION.Jag är övertygad om att lägret – alltid – är en negativ skola, man bör inte tillbringa ens en timme där – det är en timme av demoralisering. Lägret har aldrig någonsin givit och aldrig kunnat ge någonting positivt åt någon.

Så definitivt, obönhörligt och helt bortom förhandling skriver den ryske författaren Varlam Sjalamov i det appendix med 38 sentenser om lägerlivet som avslutar ”Genom snön”, den första delen av ”Berättelser från Kolyma”. Området i Rysslands nordösta hörn som med sitt kluster av läger var en del av Gulag – denna ”skärgård av lägeröar” spridda över det enorma landet. 

Sjalamovs biografi är i sig själv som ett av Rysslands och Sovjetunionens sällan framkallade negativ. Född 1907 norr om Moskva, upplevt en revolution och två världskrig, död 1982 på en sluten psykiatrisk klinik. Ett med svårighet erövrat författarskap och överskuggande allt: lägervistelser i två omgångar. Den senare, ständigt förlängd, i Kolyma med det omänskliga arbetet i guldgruvorna pågick i princip från 1937 till 1953. Stalin-terrorns brutala vansinne drabbade till stor del de som en gång stött revolutionen, precis som Sjamalov själv. Som politisk fånge med ett "T" för trotskist stämplat i sina papper befann han sig längst ner i hierarkin.

Beckett och Solzjenitsyn

Sjalamovs betoning av ”inte ens en timme” är signifikant för hur han skriver om lägret. Tiden står stilla, liksom konserveras likt det omgivande klimatets perma-frost. Det finns ingen framtid och inget förflutet. Hans stil är knapp och exakt i ett plågsamt nu. 

I en berättelse sitter en fånge och väntar på vakten, antar att klockan klämtar för honom. ”Det var lika svårt att tänka på döden som på något annat. Jag gjorde mig inga bilder av min egen arkebusering. Jag satt och väntade.”

Svälten, brödsmulorna i fickan, bensåren av skörbjugg, sömnens korta medvetslöshet, och så den extrema kylan, där 30 grader minus känns som en befrielse. Liksom att få röka några korn machorkatobak. Det finns något av Beckett i Sjalamovs prosa, en korthuggen nästan slapstickartad fasa, här utrensad på sitt komiska moment. En vedsågare vars medhjälpare dödats tänker bara lakonisk att han nu måste hitta en annan partner till uppgiften. 

Under förhållandevis svåra händelser kan människor växa, förädlas och bli vänner, skriver Sjalamov, men lägrets omständigheter är för svåra. Ändå kan man inte säja att människan därför blir som ett djur: ”En häst uthärdar inte en månad av vinterlivet här i utkylda stall efter många timmars tungt arbete i kölden.” 

Hästen dör, men människan klamrar sig fast vid livet hårdare och uthålligare. Det är så hennes mänsklighet visar sig i lägret, inte i något slags ”medmänsklighet”. 

De flesta av Sjalamovs berättelser skrevs under 1950-talet och han trätte också senare i livet med Solzjenitsyn om på vilket sätt man överhuvudtaget kan skriva om Gulag. Att använda sig av romanens form är ogörligt menade Sjalamov; dess tidsförlopp och berättarbåge korresponderar inte med lägrets vara – som trots sitt geografiska och kronologiska omfång paradoxalt befinner sig utanför både tiden och rummet. Sjalamovs korthuggna fragment av berättelser blir också kongeniala med denna speciella fastfrusenhet i en liksom monolitiskt uppspjälkad rumstid.

Sjalamov, fotograferad av säkerhetspolisen 1937. Foto: NKVD

Tsarträsket

”Planeten Kolyma” är också författaren Sergej Lebedevs beteckning på Sjalamovs berättelser i bokens insiktsfulla efterord – en planet med egen tidräkning och geografi. Lebedev är förutom författare också geolog, född 1981 och uppvuxen i den postsovjetiska tidsskarven. Han betraktar Sjalamov som en schaman, ”den som ser”, och Sjamalov härstammar också från en schamansläkt, den finsk-ugriska folkgrupp som kallas syrjäner eller komier. Men det är inte i någon ursprungsromantiserande mening Lebedev använder beteckningen utan för att peka på Sjalamovs position skrivandet: i en annan dimension. 

Lebedev har själv väckt stor och välförtjänt uppmärksamhet med sin bok ”Vid glömskans rand” där han utifrån sin generation och plats, söker efter ett sätt att skriva om detta Gulag. Om Sjalamov bryter ner allt i små vassa flisor av ett nu som inte låter sig uthärdas i större bitar, vill Lebedev skildra de långa förloppen – avtäcka det ohyggliga som ligger nermalt i sediment, i lager att frilägga. 

I en magnifikt anlagd öppning – från Gibraltar till Uralbergen – rör sig berättaren över tundran och minns en landsväg i norr mot en guldgruva som gör halt vid ”Tsar-Luzja”, Tsarträsk. Ett träsk av närmast mytisk dignitet som slukat allt i dess väg: ”kringslängda konserver, överkörda täckjackor, brädor som lossnat, flaksidor som fallit av vakternas bilar, bänkar, spisar – allt möjligt som man gjort sig av med för att fordonen skulle kunna fortsätta, och allt sjönk nu sakta ner i det stora, vattensjuka svalget.”

 

LÄS MER – Maria Edström: Fascismens urfader spökar fortfarande

Lägrens döda och levande

Vid träsket äter han fisk som fångats och tillagats över öppen eld. Han ser en människoskalle i vattnet och förstår att fisken livnärt sig av döda människor och att han nu ätit av landets blodiga historia. 

"Vid glömskans rand” är också ett slags undersökning; som pojke bodde berättaren granne en gammal man i ett sommarstugeområde. Ingen frågar något om den blinde särlingen, ”Andra farbrorn” som han kallas antas ha lidit umbäranden under kriget. Pojken och Andra farbrorns öden tvinnas samman, likt den uppätna fisken, och som vuxen följer han spåren – mot tundran, mot lägren, mot massgraven. 

”Utanför geografin” som Lebedev kallar lägrens belägenhet, platser nu så eroderade, så obeskrivna att ”en människa som inte visste att det legat ett fångläger där skulle aldrig förstå vad hon såg.” 

Varlam Sjalamov och Sergej Lebedev – båda imponerande översatta av Ola Wallin respektive Nils Håkansson – ”samtalar” med sina böcker; genom kronologin, geografin och det vi kallar historien. Men båda vet att det djupast sett inte finns något sådant som ”historia”, bara våra nedtecknade ord. 

Även här intar de två motsatta men inte motstridiga positioner; där Lebedev tecknar en, som han skriver ”minnestavla” över lägrens döda, så skrev Sjamalov inifrån lägret om de som levde.

 

 

LÄS MER – Maria Edström: Så får totalitära idéer gehör

 

 

PROSA

VARLAM SJAMALOV

Genom snön. Berättelser från Kolyma 1

Översättning Ola Wallin

Ersatz, 320 sidor

 

ROMAN

SERGEJ LEBEDEV

Vid glömskans rand

Översättning Nils Håkansson

Natur och kultur, 345 s.

 

 

Maria Edström är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.