I källaren bor kulturens alla spöken från förr

Elise Karlsson.
Foto: Margareta B Sandebäck / Natur och kultur
Ulrika Knutson.
Foto: ROGER VIKSTRÖM

Elise Karlssons ”Smuts” utspelar sig kring en skandalomsusad källarteater i Stockholm. 

Ulrika Knutson läser en roman som störs av verklighetens buller.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. ”Att hålla en förälskad man på armlängds avstånd var svårt, särskilt som den kvinnliga parten också har stark erotisk vilja.”

Så skriver den tjugoåriga Elin Wägner till sin väninna året 1903. Scenen är Helsingborgs-Postens redaktion, befolkad av kulturmän i olika stadier av mognad och förruttnelse. Att bli trakasserad av en idiot är ingenting att skriva hem om, men att bli trakasserad av den man älskar och beundrar är tungt.

Wägners reflektion har inte åldrats. Den andas bakom var och varannan sida i Elise Karlssons nya roman, ”Smuts”. 

Berättarjaget Hélène är inte tjugo år längre. Naiviteten har hon slängt i tvättkorgen för längesedan, men inte sin längtan. Hon vill bli sedd och lyssnad på, våga visa sig sårbar i hopp om att vinna något. Konsten kanske kan vara en väg. När hon nu i vuxen ålder kallas tillbaka till den exklusiva och suggestiva källarteater där hon blev sårad som ung kommer hon genast, som hypnotiserad av pytonormen. Allt går igen, begäret, maktkampen, de sadistiska lekarna.  

Den här gången har Hélène större ambitioner, hon vill komma nära de upphöjda personerna på teatern, för att själv upphöjas. Så tolkar hon lagen i de här kretsarna.

Många kommer att kunna läsa 'Smuts' som en nyckelroman.

Ingenstans i boken står det att alla eventuella likheter med personer, händelser eller atmosfärer i samband med krisen runt Svenska Akademien är en tillfällighet. Det står inte heller att likheterna har en avsikt. Många kommer att kunna läsa ”Smuts” som en nyckelroman. 

Jag försöker låta bli, men den kompakta mediala muren mellan händelserna och rubrikerna från 2017, ligger mellan texten och läsaren. I den muren skymtar Sara Danius i regnet på Börshusets trapp, och Peter Englund håller hennes paraply. Där finns bilderna på Kulturprofilen i frack och hans hustru på väg till Akademiens högtidssammanträde, där kiknar herr Engdahl och fru Lugn av skratt i en gränd i Gamla stan. Hr Östergren smyger in i en tvärgränd, som en dolsk Anckarström. Till muren hör också alla vittnesmålen mot Kulturprofilen, som till slut dömdes till ett långt fängelsestraff för våldtäkt.

Klas Östergren har också speglat de här händelserna i sin roman ”Renegater”. Han använde fabelns form, klädde sorgen i gyckel. All vrede maskerades med gemyt.

Elise Karlsson gör tvärtom. Hennes strama, pregnanta prosa är kemiskt fri från gyckel den här gången. Ljuset är nedskruvat, scenen dimmig på källarteatern. Mannen och kvinnan som driver teatern speglas i två andra par, som utför deras scenerier och manipulationer. Åttiotalets litterära emblem glimtar till, nyfikenheten på markis de Sade, Girards teori om Syndabocken, Mozarts distans till begären.

Jag tvivlar inte på att det har varit nödvändigt för Elise Karlsson att skriva den här romanen.

Hélène åtrår den oåtkomlige Serner men kryper under täcket med den galante Charlie. Han som tycker att hon är vuxen nu, och borde ha lärt sig att lägga ”ett par utvalda viner på kylning” om en man av värld skulle titta in. En livsvisdom att begrunda.

Romanen bygger på att tjuskraften som utgår från den geniala dramatikern Mikaela och den diaboliske Serner verkligen är oemotståndlig. Hélène beskriver den så, men suggestionen lyfter inte från sidan. 

Jag tvivlar inte på att det har varit nödvändigt för Elise Karlsson att skriva den här romanen, men undrar om inte verklighetens buller har stört henne i arbetet. Man märker mödan när hon känner att hon måste frigöra sig från verkligheten och skapa fiktiva situationer och relationer. Det vill sig inte riktigt. En irriterande vaghet lägger sig som en hinna över texten. ”Smuts” når tyvärr inte riktigt upp till Elise Karlssons vanliga höga nivå. Men under ytan bultar en kärleksroman, som kanske kan befrias nu, när kvasten har gått i underjorden. 



ROMAN

ELISE KARLSSON

Smuts

Natur och kultur, 252 s.



Ulrika Knutson är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 




Lunch med Montelius: ”Gröna Lund”

https://embed.radioplay.io?id=91477&country_iso=se

Så riggas ”Gift vid första äktenskapet” och så gick det till när Gunilla Brodrej intervjuade Lasse Berghagen. Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius och Gunilla Brodrej.