Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I hennes cancerdagbok ska det fula fram i ljuset

Yvonne Hirdman. Foto: THRON ULLBERG / ORDFRONT
”Behandlingen. 205 dagar i kräftrike”.
Anna Hellgren. Foto: MIKAEL SJÖBERG

”Behandlingen” är Yvonne Hirdmans dagbok över sin cancerbehandling.

Anna Hellgren läser en otippat underhållande uppgörelse med jaget och samtiden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En lite inåtvänd bröstvårta, en envis läkare som inte låter vare sig första eller andra undersökningens brist på sjukdomsbevis hindra henne.

Det är november 2017, och historikern, författaren och feministpionjären Yvonne Hirdman blir en av nära 10 000 kvinnor som varje år diagnosticeras med bröstcancer.

Lagom till första cellgiftsbehandlingen i januari börjar hon skriva dagbok.

Resultatet, ”Behandlingen. 205 dagar i kräftrike”, är otippat ofta underhållande. Eller otippat, den som kan sin Hirdman vet att hon har ett temperament som få i både skrift och tal och i ”Behandlingen” lyser de dagar när hon med blossande kortisonkinder kastar sig över små och stora oförrätter av en särskild formuleringslyster. ”Men vad fan!”, utbrister Hirdman, må det handla om dumhuvuden som röstar på SD eller det egna jagets tillkortakommanden som patient.

För minst av allt skonar hon sig själv eller sina stunder av självömkan.

Rohypnol och Imovane

Här ryms inte bara kommentarer om dagspolitiken, böckerna och teveserierna utan också sömnbristen (utan Rohypnol eller Imovane kan hon inte sova, har inte gjort på länge), sexdrömmarna, den digra familjehistorien och kroppens sönderfall under behandlingen.

Inget fult ska gömmas. Inte diarréerna, inte det bristande moderskap eller de orättvisa utbrotten på trogna livskamraten Claes, han som inte viker en tum från hennes sida. Inte ens den – också för Hirdman själv – lika oförklarliga som oresonliga vreden över författaren Agneta Pleijels blotta existens.

Emellanåt skriver jag själv ”men, vad fan!” i marginalen. Som när Hirdman envisas med att kasta dynga över ”trans- och queerhållet” – dessa feminismens dödgrävare som utropat homosexualitet till lösningen på alla problem (I wish, Yvonne), och vars normkritik enligt författaren inte bara göder högerpopulismens framfart utan också har tagit åtminstone halva den feministiska rörelsen gisslan. 

Jean-Claude Arnault

Jag kan heller inte låta bli att notera hur hon raljerar nedlåtande över kvinnorna som vittnat om Jean-Claude Arnaults övergrepp. Förmodligen förmätet av mig, herregud, här är en kvinna som skriver sig genom en medicinsk och själslig golgatavandring, låt henne vara. 

Men ”Behandlingen” bjuder in till det, det är trots ämnet en bråkig bok att glatt stångas mot. Som starkast dock när Hirdman tar sig an den egna släkten – denna vidunderliga familj som tycks rymma hur mycket berättarguld som helst.

Cancerbehandlingen klockar in på åtta – i stegrande grad slitsamma – månader, en lång tid också i bokform. Ändlösa nätter, resor till lantställen i Finland och Roslagen, promenader i Hammarby sjöstad, slentriangnäll över tids- och tanketjuven Facebook.

Man kantrar en aning. 

Inte helt olikt livet självt alltså, för att inte tala om tillvaron för den som är svårt sjuk, och det omaket kan en petimäterrecensent gott tugga i sig. För fan. 

DAGBOK

YVONNE HIRDMAN

Behandlingen. 205 dagar i kräftrike

Ordfront, 316 s.

Anna Hellgren är litteraturredaktör och skribent på Expressens kultursida.

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen, med America Vera-Zavala och Elsa Westerstad i en intensiv debatt om Kakabaveh och hedersförtrycket.

 

LÄS MER – Per Wirtén: Ibland är Hirdman så bra att jag mår illa 

LÄS MER – Ulrika Knutson: Hirdman är en berättare av rang