Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I Frostensons poetiska värld är akademikrisen avlägsen

Katarina Frostenson. Foto: Fredrik Wandtrup
Victor Malm. Foto: IZABELLE NORDFJELL / IZABELLE NORDFJELL EXPRESSEN

I Katarina Frostensons nya bok formuleras en sorgsen civilisationskritik som ger hopp om poesin.

Victor Malm läser en strålande diktsamling som borde slippa att förknippas med Svenska Akademiens kris.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | LYRIK. Den 12 april fick vi veta att Katarina Frostenson lämnar Svenska Akademien, men kremlologen som söker upplysningar om det senaste halvårets debacle, eller om hennes relation till en viss ”kulturprofil”, i den nya boken ”Sju grenar” kommer att gå bet.

Inte för att hennes poesi, som Anna Axfors skrev häromdagen, är ”knapphändig och gåtfull” – en förringande vanföreställning som förföljt Frostenson i snart fyra decennier – utan för att den inte handlar om det. Av allt att döma är den dessutom skriven ett bra tag innan Matilda Gustavssons reportage publicerades, det överraskar kanske ingen som har en aning om hur svenska förlag fungerar, men jag vill ändå påpeka det.

Visst, författaren är inte död, vad gamla litteraturteoretiker och svenska kulturskribenter än säger kommer vi aldrig lyckas upprätthålla en steril åtskillnad mellan person och verk. Vi är fantastiska på att se specifika betydelser där inga finns. Vår eventuella kunskap om en författares identitet och biografi påverkar givetvis hur vi läser dennes text – den som förnekar det ljuger, i värsta fall för sig själv – men det betyder inte att kunskapen är avgörande, eller ens betydelsefull. 

”Sju grenar” är ett slags livdikt, fast av ett slag som inte bär några likheter med den autofiktion och biografism som har blivit en litteraturens huvudströmning. Det är personligt, men aldrig privat, när dikterna rör sig genom stockholmska trakter och tecknar existensens djup och de vardagligaste erfarenheterna, i ett försök att förstå vad det innebär att vara till i världen och gå genom dagarna.

Och i det fungerar poesin som ett sätt för Frostenson att leva på, som något att omfamna och värja sig mot verkligheten med: ”försöker förbinda, försöker förstå / här är det eviga värvet”, skriver hon. Ett skrivande som pågår, börjar om, börjar på nytt, inte kan avslutas.

 

LÄS MER – Anna Axfors: Katarina Frostensons poesi förtjänar att tas på allvar 

Om terror och Leonard Cohen

Värvet inbegriper dock mer än det egna. Frostenson har ett rykte om sig att vara samhällsfrånvänd och opolitisk, men det är ett rykte som har lite med verkligheten att göra. Precis som i det senaste decenniets böcker konfronterar hon i ”Sju grenar” vår omedelbara samtid. Hon skriver om Leonard Cohens död och frihet, men också om svinn, de rester och det skräp som våra överflödsliv lämnar efter sig, om distraktionsteknologierna som våra liv försvinner bort i, om terrordåden som härjat Europa, ja om den ”hatbevingade” föraren ”i en vagn en last-tung vit en”.

Genom boken löper en sorgsen, alls inte spefull, civilisationskritik, ibland präglad av en småheideggersk nostalgi som hon, förståeligt nog, delar med allt fler, bland annat undertecknad: ”dessa fåmälda / jag vill vara en av dem, vill uppgå i den gamla världen / den där själ och ande råder”, skriver hon om två som hon vid ett tillfälle ser sitta och vänta i tunnelbanan, 

”utan skärmarnas blänk i sina anleten 

såg de ut bara

kanske väntande på stunden

 

uppfyllda av tomheten

försvunna i den

 

fattiga i anden

motsatsen till andefattiga

 

de omoderna

väntar på den blick som ändrar världen i sitt näste”

 

Det är lätt att instinktivt värja sig mot den sortens tankar, kalla dem löjliga, lite pinsamma – för det är ju vad verkligheten säger till oss: att längta den gamla världen, delar av allt det som har gått förlorat, är bakåtsträvande, gubbigt och per definition reaktionärt. Vi rör oss framåt! Men det är en ideologi som talar. Frostenson accepterar den inte. ”vad är kvar värdigt namnet / värdigt att ens heta ett namn”, avslutar hon en dikt som rör sig från Paul Klees målning ”Angelus Novus” till ett av alla fruktansvärda terrorattentat. 

 

LÄS MER – VICTOR MALM: Jag vill ge Frostensons dikter till alla jag känner 

Kritik mot nyliberalismen

I mer än ett decennium har en betydande del av Frostensons starkaste dikter berört vår nyliberala ordnings värsta frånsidor: klimatförstörelsen, bankkriserna, den sanslösa konsumtionen, sophögarna vi låter växa, ja, den gränslösa frihet som låter oss göra vad vi vill med världen.

Begränsningen – att säga nej, låta bli att beskriva det obeskrivliga, välja det som räcker – skrivs följdriktigt nog fram som en dygd av Frostenson: ”i drömmen om tegen, den egna, vildvin i regnet: att gnaga sig ner / till lökens inre / varje dag äta detsamma // här är din teg, här är dina gränser / här är ditt rike”

Det finns andra stråk i boken som är minst lika starka – de rör familj, arv, släkt och minnen – och den bjuder även på en liten balladkrans, i vilken man hittar en av bokens starkaste dikter, ”Riddar Sol”, som återger en svartlustig och vacker episod från Lunds domkyrka. Det är en smula spretigt, men inte på ett dåligt sätt. Delarna knyts inte samman av en intrig eller ett bestämmande tema, utan av stämningar, riktningen som känslan tar.

Och även om hon sedan den storartade ”Karkas” från 2004 har rört sig mot ett allt enklare tonläge, har hon inte gjort avkall på den mångtydighet som hennes poesi strävar mot att upprätta, i motstånd till det tyranniska krav på tydlig entydighet som annars härskar i samhället. 

Svår att förstå, eller gåtfull, säger kanske någon, men bara den som tror att sanningen är enkel och att det som är viktigt och värt något serveras en utan ansträngande motprestation. Ibland krävs arbete. Alltid uppmärksamhet och koncentration. ”Sju grenar” är en strålande och till synes välbehövlig påminnelse om det.

 

LYRIK

KATARINA FROSTENSON

Sju grenar

Wahlström & Widstrand, 163 s. 

Victor Malm är doktorand och kritiker på Expressens kultursida.

Läs fler artiklar av Victor Malm här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!